Göteborgsposten – 12 februari 1868, sida 2

som af Clare blitvit öppnadt med fruktan och förskräckelse för sin onkel och ännu icke blifvit bemärkt af denne poteutat, som hyser en liflig raddsla för gikt, inströmmar en al det angenäma doftet uf nyss afslaget gräs uppblandad luft; ty nedanför äro tre man ifrigt sysselsatta med att afslå det höga gräset på ängen och ljudet af deras raska drag med deras brynstenar och deras lifliga samspråk när de emellanåt hålla rast har trängt in genom fönstret och bildar ett slags menskligt accompagnement till det strängt taget omenskliga och entoniga sätt hvarpå mr Carruthers läser morgonbönen. Sträckande sig långt bort och begränsadt i det yttersta fjerran af en mindre arm af sandåsarne i Surrey, låg det herrlige kentiska landska et med dess tunga, grundmurade och röda arrendehemman och låga torparhyddor, dess vidsträckta hvetefält och humlegårdar, hvarest parasitväxterna ännu icke helt och hållet hafva tagit de höga stängerna i sin böjliga famn, dess täta planteringar och djupa inskärningar i kritbankarne, öfver hvilka röken från det bortilande bantåget sväfvade som en lätt sky. Tätt bredvid byggnaden skakade de höga, tunna alm träden, som stodo på hvardera sidan om uppkörsvägen, sina väldiga kronor och tjocka grenar i ren förtjusning öfver sina nyss utspruckna blad; de af daggen fuktade fölten och backarne skimrade i morgonsolen; i den lilla insjöns silfverklara sköte bildade reflexen af de långsamt framsväfvande skyarne små öar af sällsamma fantastiska formationer; i den magiska fyrkanten nedanför den gamla, röda köksträdgårdsmuren bläukte stora gurkor och meloner i solskenct och hvarje liten ruta utsände en dallrande