Göteborgsposten – 12 februari 1868, sida 2

steg ute på trappan, hörde under hjertklappning öppnandet af hvarje dörr och kände sig ögonskenligen besvärad, olycklig och illamående. Clare lade med förundran och medlidande märke dertill och mr Carruthers lade likaledes förundrad men utan minsta medlidande märke till det och harmades, egentligt taladt, stillatigande och med värdighet. Att mrs Carruthers kunde vara surmulen och vid dåligt lynne var något som mr Carruthers till Poynings ingalunda kunde gilla. Scende upp öfrer sin tidning kastade han på sin hustru stränga blickar, som utslungades under rynkade ögonbryn. Mellan hvarje bit halstradt bröd hostade han kort, skarpt och vresigt; trummade då och då på bordet med sina fingrar och stampade tid efter annan otåligt i golfvet med sin fot. Ingen af damerna brydde sig om dessa griller, då det var tillräckligt bekant på Poynings att Storlaman alltid skulle gifva sig luft i ord när det rätta ögonblicket var kommet och emellertid satt mrs Carruthers mycket nedstämd vid frukostbordet, medan Clare fortsatte sitt sysslande med blommorna. Storlaman blef allt mer och mer uppretad, stirrade genom sina glasögon med guldbågar i tidningen, i hvilken det fanns nagra afskyvärda demokratiska af en korrespoudent uttalade åsigter, utstötte undertryckta ljud som vittnade om harm och förakt och stod just i begrepp med att utbryta i en ström af förbittring, då dörren gick upp och en tjenare inträdde och framräckte åt sin herre ett kort på en bricka. (Forts.)