Göteborgsposten – 12 februari 1868, sida 2

stråle. Öfver det hela låg utbredd en prägel af stillhet och ordning, frid och sällhet som kunde bringa hvarje lidande själ balsam och läkedom. Yttre inflytelser hade emellertid endast liten inverkan på en af de i frukostrummet tillstädesvarande personerna; ty mrs Cerruthers kände sig kroppsligt sjuk och verkligt nedtryckt. En våldsam, nervös hufvudvärk hade gifvit henne en sömnlös natt och efterlemnat sina spår i djupa blåaktiga strimmor under hennes ögon. Hennes blick var matt och irrande och medan hon öfvervakade tillredningen af Storlamans te — en process hvarmed han var mycket nogräknad och som det ingalunda var lätt utföra — voro hennes tankar långt borta, och hennes själ full af ovisshet och mörka aningar. Hvarför hade hennes man under gårdagen så plötsligt kommit tillbaka från landtbruksmötet? Kunde han på något sätt ha fått kännedom om Gcorges vistande i grannskapet och hade han, om så var fallet, påskyndat sin återresa i afsigt att upptäcka honom? I denna händelse hade han genom en försynens skickelse misslyckats i sin plan. Amman Ellen hade talt med den unge mannen och bragt honom armbandet; han hade nu medel i sin hand att frigöra sig från sina tryckande bekymmer och på grund af hans förändrade sitt, kände hans mor sig förvissad om, att han skulle hålla ord och aldrig mer utsätta sig för ett så förskräckligt vågstycke. All fara måste ju nu vara öfverstånden; hennes man hade ej låtit förstå den aflägsvaste misstanke, och likväl bevakade mrs Carruthers hvarje förändring i hans ansigte, lyssnade med spänd uppmärksamhet efter hvarje fot