Göteborgsposten – 12 februari 1868, sida 1

inlägga yttre köld eller tvång i deras förhållande till hrarandra. Clare fann sig ofta nödsakad att göra eller icke göra, säga celler underlåta att säga ett eller annat för att icko bringa mrs Carruthers i förlägenhet och visste naturligtvis att den ständigt aterrändande nödvändigheten af en sädan försigtighet häntydde på ett minst sagdt besvärligt lynne hos husets öfverhufvud, men lät icke bekymra sig af den saken. Hon kunde när hon någonsin egnade en tanke deråt, med hela ungdomens okulliga egenkärlek tänka på, hur väl hon skulle akta sig för att gifta sig med en tråkig man, eller att hon under alla omständigheter endast skulle gifta sig med en man, som älskade henne så högt, att hans lynne skulle vara det likgiltigaste ting i verlden, så att hon naturligtvis aldrig skulle komma att lida deraf. Det skulle på det hela taget varit svårt att finna farligare förhållanden än de, hrari Clare Curruthers var försatt, när hennes romantiska sammanträffande med Paul Ward hade egt rum, ett sammanträffande, hvari ödet tycktes hafva inlagt hvarje frö till tilldragning för det närvarande och framtida fara. Praktiskt taget stod Clare alldeles ensam; hon hyste ej fullkomlig tillit till någon, hade ingen som kunde leda hennes känslor eller handlingar och hade nyligen tillfälligtvis kommit i en ställning, i hvilken hon hade behof af omsorgsfull vägledning. Mer för mrs Carruthers än för sin egen skull hade hon at den vanliga orsaken — fruktan för att mrs Carruthers skulle bringas i förlägenhet vid ett eller annat obilligt omslag i sin mans sinnesstämning — afhällit sig från att omtala sitt möte