Göteborgsposten – 11 februari 1868, sida 2

troliga ögonblick hade hon yurat sig om någon likhet melmun George och hans far, ja tillochmed alldeles icko nämt kopten Dallas, hvilket förekom mr Carruthers ytterst betydelsefulit, men han kte alldeles icke på att kapten Dullas enka först tolr ar efter dennes död hade blitvit inrs Carruthers till Poynings. Mr Carruthers betraktade sig som sin hustrus välgörare, men i detta hänseende delade hon icke hans åsigter. Den föreställning han gjorde sig om sin brordotter Clare, var deremot mera förnultsenlig. Den vackra unga arftagerskan, som var en oskyldig och ofrivillig beståndsdel i den ständiga sorgen i mrs Carruthers lif, var mr OCarrathers brors enda barn och enda urfvinge till hans förmögenhet. IIennes far hade dött i hennes späda barndom och det sätt hvarpå hennes mor hade uppfostrat henne har redan blifvit beskrifvet. Hon var sin farbror tillgifven men var rädd för honom och kände sig lyckligare och mera otvungen på Sycamores än på Poynings. Mr Carruthers kunde naturligtvis icke misstänka sin nicee om en så förderfvad smak, och då det aldrig kurdo falla honom in att någon kunde känna sig lyckligare på hela jordens yta än på Poynings, undgick Clare den fördömelsedom som eljest i rikligt mått skulle kommit henne till del. På grund af sin vana att lägga en utomordentlig vigt vid sina pligter och ansvarigheter, när deras appfyllunde kunde tjena till att föröka hans värdighet och anseende, var mr Carruthers ett mönster på en onkel och förmyndare. Han höll verkligen särdeles mycket af Clare och var fullt och fast öfvertygad om att han älskade henne —