Göteborgsposten – 11 februari 1868, sida 1

sjelf tillochme! uader de första timmarne af sin smärtsamma öfvertygelse om sin sons ovärdighet och omedelbart efter tillkännagifvandet af hans styskulers förvisningsdekret, och haft lika så liten verldskännedom som han; om lifvet icke lärt mig fördragsamhet; om Clare hade varit min brorsdotter och George hans son, månne jag då icke skulle hafva handlat likasom ban? Genom att tänka så, följde mrs Carruathers den regel, alt man, när man skall bedöma andra riktigt, bör sätta sig i deras ställe, och hon fann sig derföre i sitt lifs stora pröfning och bar den så lugut och tåligt som det var henno möjligt. Det skulle vara svårt att med bestämdhet skildra mr Carruthers sinnesstämning mot George Dallas. Den unge mannen hade endast sällan träsfat tillsammans med sin styffar, men hade hvarje gång förökat den ovilja, hvarmed den äldre mannen från första början hade betraktat honom. Ilan hade aldrig sökt att göra honom vänligt stämd mot sig, ja, hade tillochmed, förlitande sig på hvad han antog för det trygga i sin mors ställning, behandlat honom med en oklok likgiltighet och redan från första ögonblicket hade det herrskat en hemlig fiendskap dem emellan. Hur förvånad skulle icke mr Carruthers hafva blifvit, i fall havs hjertas hemligheter bade blifvit uppenbarade för honom, hvarigenom han skulle upptäckt, det hans ovilja mot George Dallas hade sin grund i en stark känsla af svartsjuka, som förökade hans hårdhet och stränghet och förbjöd honom att lyssna till det sanna förnuftets röst som sade honom att hans beteende mot sonen var så hjertslitande för modren att det tillintetgjorde allx