Göteborgsposten – 10 februari 1868, sida 2

måste blicka upp till honom. I det dagliga lifvet plägado han bemöta sin hustru ungefär som han bemötte den nyss utnämde fredsdomaren på tingsmötena, när nligen som en person hvilken enligt samfundslagen intag sam ma ställniog som han sjelf men icke dessmi ndre bord. le känna med sig sjelf att der i verkligheten låg ett stort svalg mellan honom och mr Carruthas till Poyn nings, öfver hvif. ket det, huru lätt det än kunde synas, var en sallkomlig omöjlighet att slå en brygga. Om dessa känslor, hvilket utan tvifvel var förhållandet, närdes af mr Carruthers i hans nuvarande äktenskap, skall man lätt kunna tänka sig, att de måste varit långt mera lifliga och starka, i fall han, istället för den aktningsvärda enka, på hvilken hans val till hela grefskapets förvåning fallit, hade tagit en af de kammarjun zfrur som ihärdigt men fruktlöst dansat, styrt ut sig och koketterat för hans skull. Poynings var tillräckli igt vackert för att göra dess egare till en fångst i grefskapet och bringa alla giftaslystna misser att blanda för hans ålder och högmod, hvarför också, då mr och mrs Capel Carruthers kors sändes omkring och det upptäcktes att den unga frun på Poynings alldeles icke var som andra menniskor, den söte mr Carruthers förvandlades till det afskyvärda gamla tinget och detf ordrades år af den rundligaste gästfrihet för att åter bringa honom i nåd. Men Capel Carruthers hade valt visligen, och han visste det. (Forts.)