Göteborgsposten – 10 februari 1868, sida 1

sionerad hjortlighet och tacksamhet och försäkrade henne med upprepade ord att hennes skarpsinnighet och utomordentliga själsstyrka hade räddat honom. — Räddat honom? Hvarifrän och på hvad sätt? XL På Poynings. Lifvet på Poynings hade sitt motstycke på hundrade herregårdar, för hvilka det endast var en typ. Det var ett i sin karakter, sin ständiga vördnadsfullhet och sin osmakliga stelhet ett verkligt engelskt lif. Det gifves otaliga gamla franska chateaux — som i förra tider voro synliga för de resande i deligenskupcerna och hvaraf man ännu stundom får se en skymt af från jernbanorna — grå, fyrkantiga med fyra små torn försedda gamla byggnader, hvarest lifvet är tråkigt men icke stelt och bedröfligt utan att vara ordentligt. Det finnes mången engelsk förnäm gentleman som önskar att hans hus för det första må vara aktningsvärdt, för det andra komfortabelt och för det tredje fuktfritt; när denna tredubbla lycka är uppnådd, egnar han det icke mer någon tanke; tråkigheten inne och ute må vara outhärdlig, det bryr han sig icke om. Så länge hans matsal är stor nog för att rymma de tjugufyra gäster som fyra gånger om året inbjudas på vissa månklara aftnar att njuta af hans gästfrihet; så länge de vigtiga, från besittningen af portvaktarhus, stall och hundhus härrörande