Göteborgsposten – 7 februari 1868, sida 2

— Jo, min fru, svarade han, men jag är här för att se till, om Jag icke händelsevis skulle kunna erhålla något arbete nu på morgonen. Hon gaf honom en slant och ett leende — icke ett sädant leende som hon förr hade att bortgifva, men det v som hade blifvit henne öfrigt — och aflägsnade sig mot det hus der hon bodde. Hon öppnade dörren med en nyckel och gick in. Gossen blef stående, hvarest hon hade lemnat honom synbarligen grubblande och nickade slugt med sitt lurfviga, hufvud. — Hvad kan hon hafva att uträtta så tidigt? frågade han sig sjelf i en rådvill ton. Det är en lustig historia efter allt hvad jag känner om dem, och jag skall försöka att få veta mer. Men hur är hon invecklad i den? Jag vill ingenting säga, förrän jag vet mera derom. Och derpå begaf sig mr Jim Swain till ett ställe, hvarest han måhända skulle lättare få morgonarbete. Mrs Routh hade lycka med sig den morgonen och kom osedd och ohörd in i sin sängkammare, hvarest hon efter att hastigt hafva klädt af sig lade sig till hvila, om hon kunde finna någon sådan eller åtminstone för att ostörd fvakta det vanliga klockslaget, på hvilket pigan plägade väcka henne. Den timman kom och gick men Harriet stod icke upp. Hon sof, sedan alla menniskor voro uppe i rörelse, sof, tills postbudet på sin andra rond kom med ett bref som pigan straxt bar in till henne. 8 (Forts.)