Göteborgsposten – 6 februari 1868, sida 2

Hon satte sig, röjde undan på bordet, lade armban det och de små verktygen framför sig och tog genast itu med sitt förstörelseverk. Det var långvarigt och det gjorde ett smärtsamt intryck att se henne lägga den ena ädelstenen efter den andra i en liten framför henne stå. ende ask och tortsara alt lösgöra de öfrige. Gvorge hjelpte henne, men det mesta af arbetet utfördes af henne Det ölver det vanhelgade guldet och de misshandlade ädelstenarne böjda ansigtet utmärkte sig för sitt blandade uttryck af ifver och tankspriddhet; hennes vilja besjälade hennes fingrar vid deras arbete; men hennes tankar, hennes inbillningskraft, hennes minne voro borta, och att döma af de färglösa kinderna, de sammanpressade läpparne, tycktes de icke vara på någon angenäm utflykt. Den unge mannen och qvinnan arbetade begge stillatigande och tystnaden afbröts endast af George i det han uttryckts sin beundran för den raskhet och skicklighet hvarmed hon uttog ädelstenarne ur deras guldinfattning. Slutligen var allt gjordt. Det böjliga och sönderbrutna armbandet var endast ett vanligt stycke guldsmedsarbete; diamanteraa lågo i en skimrande hög i deras ask och de lösgjorde turkoserna på bordet; allt var färdigt. — Hvad skola vi göra med dessa saker, frågade George. Det lönar ej mödan att sälja dem, åtminstone icke nu; men de blå ädelstenarne kunna måhända låta insätta sig i guldet igen. Vill ni g im na dem för mig, mrs Routh? Och när jag så en gång i tiden kommit i biuro omständigheter, skall jag låta infatti dem till er såsom ett minne af denna afton och all er godhet emot mig.