Göteborgsposten – 6 februari 1868, sida 2

Slottsbyggnaden afstannade härunder. Dej dröjde till långt in på 1720-talet, innan för. hällandena ordnat sig så pass, att man kunde åter på allvar på allvar fortsätta dermed. Nicodemus Tessin var skjuten åt sidan, den honom närmaste verkställaren, Adelcrantz blef Vonom kabaler aflägsnad. Tessins son Carl Gustaf och Hårleman öfvertogo nu byggnadsverket, hvilket från 1727 åter bedrets med ifver. Flera konstnärer inkallades, bland andra Taraval, som gaf undervisning i den af Tessin upprättade ritskola, hvilken d. 10 Mars 1735 blef upphöjd till rang och värdighet af Konglig Ritare-Akademi. Taraval erhöll ledningen af den nya anstalten; bland professorerna nämnas Scheffel och Johan Pasch, bland dess första elever Carl Gustaf Pilo och Carl Fredrik Adelerantz. På hösten samma år utdelade Tessin de första jefttonerna, en i guld åt konduktören Walrave, en i silfver åt Johan Pasch med samma prägel och samma inskription formatur ad justum som begagnas än i dag. Det kunde ej slå fel, att der Tessin ledde smaken och Taraval konstskolan, konstnärerna innan kort skulle begynna att forma sina bilder efter fransyskt mönster, såsom Lorenta Pasch d. y., Pehr Krafft, Brander, Streng, Deutschländer, Sätvenbom, Korns, Fredsberg, Örnbeck m. fl., väsentligen aristokratiens porträttmålare. En annan konst tog under Frihetstiden en hastigare fart, emedan den, i likhet med porträtterandet och olta i förbund dermed, kunde direkt tjena de dagliga eller praktiska behotven — neml. kopparstickarekonsten. Carl Erik Bergqvist. komministern Erik Geringius, Johan Erik Rehn, Jacob Gillberg och Pehr Floding äro namn, som äro oskiljeliga från denna gren af vårt lands konsthistoria. I afseende å arkitekturen gjorde sig samma fransyska inflytande gällande som i allt annat, ehuru denna konst lyckligtvis här genomgick snirkelperioden med endast få så barocka verk, som den fagad, hvilken statsarkitekten Johan Eberhard Carlberg fick tillfälle att uppsätta på den vördnadsvärda stockholmska Storkyrkans korända. Skulpturen hade hittills i Sverige erhållit endast tå idkare. 1755 införskrefs fransmannen LArcheveque, som utförde Gustaf II Adolls staty i Stockholm, hvilket dyra monument kostat — 174,000 rdr. Lika inspirationslöst som Gustaf Adolf, återbildades äfven Gustaf I af LArcheveques och Gerhard Meyers konst. Men i LArcheveques verkstad utvecklades snillet Sergel, som 1767 fick anslag af staten till resor, under det att samtidigt Louis Masreliez fick afresa till Italien, för att studera målarekonsten. Och dermed hade Frihetstiden så att säga fullbordat sitt värf, då den utsände tvenne män, som sedan skulle bli renaissancens budbärare och dess prydnader i hemlandet?. För författarens teckning af den svenska konstens utveckling efter Gustaf III:s tillträde till regeringen skola vi kärnäst redogöra. Minnen och anteckningar öfver kriget i banmark 1864, af Otto Lindberg. Det är med en känsla af välbehag, af tillfredsställelse, man från den litterära kammarkonstens små romaneska gömslen, dess mystiska labyrinter der lidelserna och intrigerna leka kurra-gömma, dess tunga, myskbemängda luft träder ut i den fria handligens verld, framställd at handlingens män. En och annan känner kanske här atmosferen för häård, luftdraget spelar helt säkert för friskt kring mången; men, säger Lessing, skall jag väl låta bli att andas, för att en peruk ej skall förlora något af sitt puder? Det är en krigares omedelbara och raskt utförda teckningar ötver händelser, i hvilka han till en stor del sjelf deltagit, som här föreligga oss. Öppet och oförstäldt är det språk, i hvilket de äro hållna; anspråkslös är den dager, förf. breder öfver sina egna handlingar; kraftig är stilen, utan några ornamenter eller pjunkiga tillsatser; grofhuggen är den visserligen, ja, här och hvar föga vårdad, men likväl tilldragande och intresserande -— hvilket ju är, allt oaktadt, helt naturligt, emedan ej gerna någon svensk finnes, som icke med intresse följer i våra dagar de svenska krigarne i stridens tummel, der de ännu veta att hafda sin nations traditionela ära! Hr Lindberg har uti dessa minnen och anteckningar beredt oss en angenäm och äfven en lärorik läsning, Och vi äro öfvertygade om, — —— cket som det var hoHon satte sig, röjd af med, med saknad I det och de små verkt