Göteborgsposten – 4 februari 1868, sida 2

då den sakta öppnades af Harriet sjelf. Hon hade ett ljus med en skärm för i handen, som spred ett så svagt sken, att Dallas knappt kunde se henne nog tydligt för att vara viss på att hans första tanka, det hon såg blek och lidande ut, icke var en af den mattare belysningen framkallad inbillning. Hon bad honom stiga in i förmaket och sade att hon släckt gasen och stod i begrepp att gå till sängs. — Det gör mig ledsen att jag kommer på en för er oläglig tid, sade han, då hon hade satt ljuset på ett bord utan att åter hafva tändt gasen, men jag ville särdeles gerna tala med Routh. Ar han hemma? — Nej, det är han icke, svarade Harriet. Har ni icke erhållit hans bref? — Hvilket bref? Jag har ej hört at honom och är nyligen anländ från Amherst. Men ni ser illamående ut mrs Routh; fattas det er något? Har något ledsamt inträffat? — Nej, svarade hon, intet, intet. Routh har haft förtretligheter och jag är trött; det är allt. Hon sköt med detsamma ljuset längre bort, lade sin armbåge på bordet och hvilade sitt hufvud mot handen. Full af medlidande blickade George på henne; tv han hade ett af naturen godt hjerta, ett lifligt deltagande för qvinnor och barn och kunde genast vid åsynen af en lidande qvinna glömma eller tillochmed lamna sina egna bekymmer åsido. (Forts.)