Göteborgsposten – 3 februari 1868, sida 1

henne nn lika kör för honom som då han i de gamla dagarne, hvilka nu ckte honom så längt allägsna, läst sina böner vil hernes knä. Han mindes promenaderna med henne i trädgården under sådana morgnar som denna, straxt efter hans sars död, då de voro allt för hvarandra och minnet af denna händelse stod lika smärtsamt och lifligt för dem båda, samt långt innan någon tanke uppstått på mr Carruthers eller hans nidee — eller hans niåce! — här togo hans tankar genast en annan riktning. Hvilken cka! så mild och lugn, men dock så lefnadstrisk, frimodig och naturlig, så olika — Nå. han visste det ej; med liknande egenskaper kunde Harriet kankända ha varit likadan. Men miss Carruthers var visserligen ovanligt förtrollande; de samtal de haft med hvarandra bevisade det. De samtal de haft med hvarandra? Skulle han ej nu inträda på hennes eget område? Tänk om hon skulle möta och igenkänna honom der? Det skulle förstöra alla deras planer. Ett ord från hennes läppar skulle — Oh, nej! Ehuru mrs Carruthers af naturen ej torde ha haft särdeles stora anlag för att konspirera, förstod George af den erfarenhet han nyss haft om sin mors åtgärder, att hon skulle ha tillräckligt förutseende för att hindra Clare från att lerana huset just vid den tiden, på det hon ej måtte upptäcka mötet. Den takt, med hvilken hon så hastigt förlagt deras sista möte från den bullersamma lilla haadelsboden till det lugna rummet hos dentisten, skulle säkerligen älven vara tillräckligt stor för att hindra den unga flickan från att komma och störa deras nästa möte.