Göteborgsposten – 3 februari 1868, sida 1

haf. Dammet, som ej ens Åhrilregnet kunsv binda, blåste på gatorna i Amherst; fönstermarquiser, som varit omsorgsfullt inlagda under vintern, blervo nu framtagna och upphängda i hela glansen af sin renhet. Det berältades af dem som varit tidigt på benen, att Thom Leiga, diligenskusken. denna morgon varit sedd i sin hvita hatt, och om någon Amherstbo förut tviflat på att det vackra vädret verkligen infunnit sig, skulle han ha varit hårdnackad och envis utan like om han ej antagit denna underrättelse såsom ett bevis derpå. Den vackra och solklara dagen utöfvade sin verkan på George Dallas, som var ung, nästan romantisk, åtminstone för en man i nittonde århundradet, och mycket mottaglig för intryck. Hans litsandar vidgades då han efter slutad frukost företog sin vandring till Poynings. Njutande af det solbelysta landskapets behag, de ljafva villukter som af lätta vindar fördes till honom, de muntra ljuden af grofsmedens hammarslag, biens surrand eller gökens galande, glömde den unge mannen för tillfället sina lägre förbindelser och tycktes under inflytandet af de omgifvande föremålen höja sig till er renare och bittre stämning än han på många år kännt. Under sådana om ständigheter var det naturligt att hans tankar först skulle vändas mot hans moder, hvars innerliga kärlek och sjeltuppoffring han hade att tacka för den frihet som nu slutligen vinkade honom. Äfven under hans värsta stunder hade kärleken till henne framstått som en ljuspunkt i all hans lefaads mörka dårskap, och minnet af hennes oegennyttiga kärlek och långa lidande för hans skull gjorde