Göteborgsposten – 3 februari 1868, sida 1

Article Image
den mest puerila beskaffenhet, åtskilliga rent af besatta, under det att de äro affattade i det mest bombastiska språk, men också påtagligen tillkomna, ingalunda för att bota det sjuka samhället utan fast heldre på det att kommittenterna skola erfara hvilka vaksamma och skarpsynta herredagskarlar de ut sett och bitsändt. Kammaren har visserligen slagit ihjäl några motioner, men alldeles for få, ty ätven i detta fall gör sig konsiderationssystemet gällande. Men följden deraf skall blifva att antalet underhaltiga motioner med hvarje riksdag växer till, och det skulle icke alls förundra oss om motionerna i Andra kammaren fördubblas både i antal och längd vid nästa riksdag, då do ärade representanterna, som trängta efter återval, laga sig i ordning att göra entrechats för valmännen derhemma. Om ni vidare granskar motionsförteckningen, så skall ni finna att flera motioner blifvit väckta — ända till sju — i samma ämne, naturligtvis af olika representanter, dock i samma kammare. Hvadan detta slöseri? Jo, emedan hr Andersson omöligen kan förena sig med hr Petersson, och lika omöjligt är de att hr Lundström kan förena sig hvarken med öhr Andersson eller hr Peterssox om en och samma motion, utan — trofast hyllande regeln cuique suum — ingifva de hvardera en sådan, men alla likvisst gående precist på samma trall. Men om pi närmare granskar dessa motioner, så skall ni tvifvelsutan hos ett ganska stort antal äfven göra en iakttagelse af rätt märklig beskaffenhet. Ni skall nemligen hos de ärade motionärerna, äfvensom hos ett. ganska stort antal talare, upptäcka en starkt utpräglad — modlöshet. De riktigt täfla om att ofverbjuda hvarandra i brist på kurage. Det lärer icke längre vara ärorikt, utan anses såsom ett karaktersfel, att med mod och ståndaktighet möta faran och att söka bekämpa henne. När dessa representanter få ångan riktigt upp och komma rätt i farten, så frostas man antaga, på grund af deras egna utlåtelser, att de betrakta Sveriges nuvarande ställning ojemförligt mera förtviflad än den var både vid Carl XII:s död och vid Gustaf IV Adolfs detronisering. Och märk väl, det är icke riksdagens inkapaciteter som utveckla den största modlösheten — då vore den i viss mån ursäktlig — det är tvärtom personer som göra anspråk på att betraktas såsom framstående, hvilka nu företrädesvis lägga an på att skörda lagrar efter en alldeles ny metod. Är denna modlöshet konstlad? Är den verklig? I förra fallet innebär den ett dåligt spel, i sednare sallot är den i hög grad bedröflig. De afgifna motionerna bereda ett kärt och efterlängtadt tillfälle att formera åtskilliga särskilda och tillfälliga utskott. Derigenom skall ett stort antal ledamöter, som icke fått plats i något ständigt utskott, placeras och — soulageras. Första kammareu afslog Andra kammarens inbjudning om nedsättande af ett särskildt utskott för behandling af de många väckta motionerna, åsyftande förändringar i den kommunala rösträtten. Derigenom skall lagutskottet behandla dessa motioner. Deremot hafva begge kamrarne blitvit ense om nedsättande at ett särskildt utskott för behandlingen af hr Björcks omfattande förslag till embetsverkens reorganisation. Att den af hr Björck i samma syftemål vid sistlidne riksdag väckta motionen icke då föranledde till någon åtgärd, orsakades troligen deraf att misstag hade insmugit sig i motionen, hvilka hr Björck nu rättat. Troligen skall det blifva ganska svårt, särdeles inom Andra kammaren, att förmå sakkunniga personer mottaga anställning i särskilda utskottet, och utses icke-sakkunniga män, så uträttas ingenting som duger. Hr Björck är naturligtvis icke blott berättigad, utan äfven förpligtad alt sjelf ingå i utekottet; men i statsutskottet är han äfven behöflig. h Om Jöns Påhrssons motion rörande nedsättning i resekostnadsersättningen för Andra kammarens ledamöter för många var mindre välkommen, så kan man icke bestrida att den vittnar om motionärens stora mod. Det är tapport att så der vilja nedsätta en inkomst, på hvilken man vid törliden riksdag lade så stor vigt. Men hr Ridderstad var onekligen ändå modioaro nar han matjanorada att 5. EeHHAFL.

3 februari 1868, sida 1

Thumbnail