Göteborgsposten – 1 februari 1868, sida 2

S. sjelf. v. Kronolänsman Winqvist berättade att hr Bruno en dag i hans närvaro sammanträffatmed hr Palm å Uellingsjo gastgifvaregaru. Tal blef då cm kompromissen. Bruno förklarade sig vilja vara nöjd med kompromissens beslut, men Palm yttrade att bolaget å oin sida ej skulle skrifva under något sådant erkännande. Bruno yttrade då att icke heller han under sådane omständigheter ville göra det. Hr Palm yttrade det han vid detta tilllälle blott sagt, att han ej visste huru kompromissfrågan stud, hvarför han ej kunde skrifva nnder. Detta var butvudsaken af rättegången i Ousdags. Resultatet har redan blifrvit i Thorsdagens tidning lasaren meddeladt. Från Landsorten Ransakningarne i Ljung i Fredags forl. veckan, för hvilka vi i förra Lördagsnumret lemnade en kort redogörelse, refereras i senast hitkomna n:o af Borås Tian. utförligare och meddela vi efter detta referat följande: Sedelförfalskarne Carl Petter och Bengt Aug. Fredrikssöner i Hudened, med hvilka ransakning först företogs, fortforo att enstämmigt neka till det brott för hvilket de voro åtalade och hade vid detta rätte gångstillfälle beslntat sig för den manövern, att säga gig minnas ingenting. Det enda svar man af dem kunde erhålla äfven på de simplaste frågor, som ej ens berörde brottet i fråga, var det stäende: Jag minnes icke. De nekade nu jemvål för hvad de vid sista tinget hade medgisvit och bestredo riktigheten af protokollet, så att domaren måste vädja till nämndens minne, för att få protokollets riktighet bestyrkt. 20 vittnen afhördes, af hvilka likväl de flesta ingentiog hade att upplysa. Ett vittne tog likväl på sin ed att han sett den förre af de tilltalade i Foglavik utprångla en falsk 10 rår:s sedel, och ett annat vittne hade sett honom i en annan bod vid samma tillfälle bortvexla en 5 rdrs sedel, och befanns det sedermera att en falsk sådan funnits i kassan derstädes samma dag. Vid förra tinget hade den tilltalade sagt, att han ej varit inne i den första boden och att han i den senare betalt med en dansk tvåriksdaler, så att han nu genom dessa vittnesmål blef bragt i stort trångmål. Full bevisning synes emellertid svår att erhålla, särdeles med den taktik, som; de tilltalade nu börjat använda, eburu denna naturligtvis i hög grad måste stärka misstankarne emot dem, Ytterligare intygade flera vittnen, att de tilltalade rundt omkring i bodarne ofta profvat papper och bläck, men haft svårt att få sådant, som för dem varit användbart. Så hade färgen på papperet cj varit alldeles hvit samt alizarinbläck varit för blått och kopiebläck för brunt, hvadan de icke kunnat begagna dylikt. Annu har man ej lyckats få reda på hvar de fått sitt papper ock bläck. Sedlarne, som äro af Göteborgs, Wermlands och Wenersborgs banker, äro utmärkt väl eftergjorde. En dråpare, bonddrängen Johannes Andersson från Ornuoga Sörg., förekom nu till förhör. Genom superi och spel har denne olyckliges vilda sinne väckts till f och bringat honom till att blifva dråpare. På en 8 k. lekstuga i Ornunga hos ordföranden i kommunalstämman A. M. Johansson, hade neml.. sedan den qvinliga delen af de besökande omkring kl. 12 aflägsnat sig, supandet och spelandet fortsatts under loppet af natten till fram emot kl. 3 på morgonen. Då uppkom gräl och slagsmål i ett hörn af rummet och da man reste sig för att taga reda härpå, drog Jobannes Andersson upp en fällknif och högg en anvan vid nama Johannes Johansson från Blekened i nacken, så att han ögoublickligen stupade. Ingen hade sett hvem som utdelade hugget. Misstankarne vändes likväl på den tilltalade och han erkände slutligen vid den andres dödsbädd att han begått mordet. Ian kan icke förklara skälet härtill på annat sätt, då han förut på intet vis varit oense med den dödade, än att han parit i en så upphetsad och vildsint sionesstämning, att han haft ett oemotständligt behof att göra ondt och hade han huggit till den som stod närmast, utan att ens tänka på hvem det var. Han vidhöll jemväl sitt erkännande vid domstolen. Säsom ett bevis på befolkningens ogenhet mot myndigheterna må nämnas, att läkaren för obduktionen nästan icke kunnat erhålla något rum, enär samme A. M. Jobansson rest bort och förbjudit att hans bostad dertill finge begagnas samt sändt bud till andra närboende, att de ej finge emottaga doktorn. Endast gonom t. f. kronolänsmannen Melins rådighet och bestämda uppförande lyckades man slutligen komma in i en stugn, der obduktionen kunde för iggå. Mördaren Anders Larsson—Plutt ställdes derefter inför dombordet. Man hade här framför sig en af dessa varelser, som för åtkomsten af en lumpen penningsumma med berådt mord kunna utföra de gråsligaste missgerningar. Ifrågavarande mord har, efter boivens slutliga bekännelse så tillgått att, sodan en hans dotter och måg, vid namn Svante Johansson och Kristina Andersdotter, ofta beklagat sig ölver, att eu gammal gumma, Kajsa Mellqvist, af deras hemman, Fåbrobacken, hade understödsförmåver, hvilka voro dryga att utgisva samt de dessutom berättat att gumman testamedterat deras barn allt hvad hon egde, hade han beslutat att göra dem den tjensten, att taga gumman af daga. Då han derföre nyårsaftonen kommit på besök till sina bemälde slägtingar, hade han passat på tillfälle en afton då mannen var till qvarnen och hustrun jemväl gått bort, för att smyga sig på gumman Mellqvist ute på gården och gilva henne ett slag i hufvudet så att hon föll omkull, hvarefter han med fingrarne fattat henne i halsen samt strypt henne. Derefter ha le han burit in gumman och lagt henne i sin säng. Om morgonen derpå, innan gårdsfolket ännu vaknat, gick han åter in i gumman Mellqvists rum och tog en bränvinsbutelj, hvarmed han ingick till Svante Johansson och dennes hustru samt trakterade dem ur buteljen. Då dessa undrade hvar han fått bränvinet, sade han att han tagit det hos karingen och bad dem 80 efter hur det stod till med henne, Då de inkommo dit funno de henne död, hvarföre de skickade efter en sveperska, ehuru do säga sig hafva misstänkt Plutt för mordet. Denna ankom och svepte också liket; men omtalade för pastorn, herr kyrkoherden Gislen, att hon funnit liket besynnerligt och svartblätt. hvadan denne nekade att begrafva detsamma, utan sände anmälan om förhållandet till länsmannen Lundström. Saken hade likväl redan kommit å bane derigenom, att Plutt, efter det han till erkänsla för mordgerningen af S. Johansson erhållit 35 rdr af gumman Meliqvists efterlemnade penningar — hvariill likväl S. Johansson nekar — begifvit sig till Foglavik och sedan han der visat sig