Göteborgsposten – 1 februari 1868, sida 2

teater mell Söhrliug som Sophie i Dalayracs operett En egendom till salu. Rollen iramstod, säger Dagbl., genom debutanteus anspråkslösa spel och sång på ett rätt angenämt sätt. Från Utlandet. Dagar, månader och år gå till ända, utan att ännu något höres från Berlin, som bestämdt angifver, att Preussen vill ärligt hålla sitt löfte att återgitva till Danmark de delar af Nordslesvig, som sådant önska. Det nuvarande ovisshetstillståndet inverkar förlamande på ställningen i Slesvig, och såväl detta som Holstein känna sig starkt nedtryckta under tunga skatter. I Slesvig sprida sg sympatierne för Danmarks sak allt längre söderut, och missnöjet med de närvarande törhällandena är allmännare än någonsin, fastän fruktan för den bekanta preussiska korporalskäppen förhindrar det från att gifva sig luft. I Danmark hyser man numera neppeligen någon illusion längre angående Preussens ordhållighet. Man är öfvertygad om, att det heldre skall vilja skyldra som bedragare i historien, än återlemna hvad det orättvist tagit och illojalt behåller. Man inser, att blott en kongress i Paris eller ett krig skall kunna tvinga Preussen att, hvad Nordslesvig angår, utföra Pragerfördraget. Den danska pressen har derför äfven alltid blicken stadigt riktad på Frankrike, hvarifrån hjelpen skall komma. Vi skulle älska att tro, att bjelpen måtte komma och ej komma för sent; men vi hängifva oss i detta fall ingalunda åt några sangviniska törhoppningar, ehuru vi nogsamt veta, att det rätta alltid segrar till sist... Emellertid kunna vi förstå, med hvilken ifver do danska tidningarne återgifva följande artikel i Opinion Nationale?: Det finnes visserligen isolerade folkgrupper, som äro bestämda att en gång försvinna i stora eah. ter, derför att det ej längre finnes för dem något skäl att bestå och emedan det emellan dem och grannfolket råder en gomensamhet i behof, intressen och tendenser, af hvilka den logiska följden måste bli, att en förening slutligen eger rum under en eller annan form. Icke desto mindre kan man i allmänhet taget påstå, att de små pationaliteterna ha samma rätt som de stora staterna att bevara sitt oberoende och sin integritet. Folkens existens beror nemligen likasom iamiljernas på naturliga lagar. Om man kränker dessa lagar, finnes det ej mera någon garanti i verlden för de moraliska intressena, för rättvisan, fribeten eller utvecklingen af de för hvarje folkrace egendomliga egenskaper och företräden, hvilkas olikheter utgöra ett af civilisationens verksammaste elementer. Om man ringaktade denna princip, skulle det dessutom från och med detta ögonBlick blott finnas en enda rätt, den starkares. Vi skulle då aterfalla under eröfringens herradöme, det skulle stå de stora staterna fritt att utvidga sig på de kringboende grannarnes bekosinad, och czaren skulle utan de riugaste betänkligheter kunna begagna alla möjliga medel till att förverkliga sin dröm om en hegemoni öfver hela Europa. Vi böra derföre med större kraft än någonsin uttala oss för nationernas heliga rätt, för folkens heliga rätt att lefva, vare sig att de äro stora eller små, för Polens rätt, för slavernas, magyarernas, bc i zarnes, skandinavernas, holländarnes och sydtyskarnes rätt, om de göra anspråk på att tå behalla ein sjelfständighet. Det är på det danska folkets uthålliga ansträngningar, som vi bär förnämligast vilja fästa deu allmånna meningens appmärksamhet. Danmark sörtjenar, från hvilken synpunkt man än betraktar det, våra lifligaste sympatier. Vi se i det en af Frankrikes äldsta och trognaste bundslörvandter, en ullgifven vän af det vestra Europas civilisation, en varm anhängare af frihetens sak och en lem af den skandinaviska Unionen, hvilken mot norr bildar Europas bålverk mot den moskovitiska äregirigheten. Vi hafva således i alla hänseenden det största ivtresse i att stödja Danmark, och dot är vår uppriktiga me ning, att Preussen skulle sjelft göra klokt i att stärka denna makt i st. f. att försvaga den. Man borde verkligen icke göra sig den ringaste illusion i Berlin i afseende på Ryssland; Preussen kan nu träffa en öfverenskommelse med denna makt, beräknad på ömsosidiga utvidgningar; men czaren, som nu är en bundsiörvandt, skall ovilkorligen inom kort bli en bästig, förbittrad och oförsonlig motståndare, hvi kän det skulle vara en därskap att göra ännu mäktigare, än han för ögoblicket är. Men det är cj alltid klokbeten, som herrskar inom furstarnes råd. Konung Wilhelm vill icke låta sig nöja med införlifniugen af Holstein och den del af Slesvig, der tyskarne utgöra flertalet, uten fordrar hardnackadt att sa beha la de danska distrikter, hvilkas innevånare genom en tre gånger företagen omröstning förkannat, att det är derag orubbliga vilja att bli återförenade med sina bröder i det skandinaviska fäderneslandet. Denna tredubbla omröstning bryter fullständigt stafven öfver Preussens politik. Bestämmelserna i Pragerfreden hafva derigenom fått en ysande bekräftelse, och ceras betydelse i geograsiskthauseende har blifvit fastställd, hvarför man har svårt att förstå, att kabinettet i Berlin icke inför denna nationala meningsyttring afstått från att göra de danska slesvigarne till borgare i det nya Pieussen. Vi kunna ej nog beklaga denna helsstarrighet, som är alldeles osorsvarlig. Kabinettet i Berlin vill emellertid till hvad pris som helst behålla Dyppel och Als, hvilka enl. den tre gånger företagna omröstningen åter skulle komma inom Danmarks gränser, och denna lilla stat, som sätter sin styrka i sin rätt, vägrar bestämdt att afstå från rent danska områden, hvilkas förlust skulle lemna dem i den mäktige grannens våld. Bismark begär dessutom, att kabinettet i Köpenbamn skull gifva garantier till förmån till do tyska, som skola vid återlemnandet komma tillbaka under det danska väldet. Uppfyllandet af denna begäran skulle uppenbarligen ha till följd, att konung Wilhelm, när han så funne för godt, skulle kunna inblanda siv i Danmarks iore angelägenheter och danskarne af alla krufter sätta sig häremot. Sådan är situationen. Ena öfverenskommelse i afseende på de tyskar, som bo på dansk grund, är, efter hvad det förljudes, mycket sannolik. emedan de båda kabinetten giort hvaran.