Göteborgsposten – 1 februari 1868, sida 1

I nio månader hade kanonerna vid Gustaf Adolfs torg tegat stilla och låtit fredliga medborgare i lugn tillbringa sina dagar och nätter, men då kommo de plötsligen ihåg att det är skottår i år och så dundrade de i Fredags afton till med den effekt att 10 fönsterrutor i Rådhuset kastade sig i gatan af lut: ter förskräckelse och sålunda sprungo sin väg från all denna verldenes rättvisa och orättvisa. Man lyssnade till klämtslagen och deklamerade högt eller tyst, alltefter omständigheterna, den bekanta minnesrunan: Ge Mej Helst Sill Sallat, för att få reda på i hvilken trakt af staden och dess omnejd som elden utbrutit. Ge mej helst sillsallat, så ljöd midt på aftonqvisten detta fältrop, hvilket Bacchi glada kunder eljest helst höja i morgonväkten, och snart hade man klart för sig att det brann i Masthugget. Det va en vacker eldsvåda, sade poetiska ungdomar och prosaiska käringar der de stodo och glodde uppåt Stigbergsliden; det var ingen farlig brand, lofprisado menniskovännen, då han erfor att hus och lösegendom voro brandförsäkrade och att inga fattiga familjer blefvo husvilla; den elden förglömma vi aldrig, puttrade genomblöta några tjog af traktens gamireer, hvilka krupit upp på taket till den i närheten af brandstället befintliga reparebanan, men plötsligen af en väl applicerad vattenstråle sopades ned från sin upphöjda ståndpunkt i samhället, lika qvickt som ett kotteri fruntimmers-paroller en som