Göteborgsposten – 31 januari 1868, sida 2

af naturen ett oberoende lynne, och deras sammanvaro pålado dem aldrig något tvång. Den ena satte sig derföre ned vid skrifbordet, den andra vid pianot, utan att någondera kände att den andra väntade på att bli tilltalad. Hade ej mrs Carrathers tankfullhet, hennes fördjupande i de förhoppoingar och farhågor, som hennes son ingaf henne, så upptagit hennes uppmärksamhet att hon ej skulle kunnat märka något som ej särskildt påkallade hennes uppmärksamhet, skulle hon ha sett att Clare var tystlåtnare än vanligt, att hennes sätt var underligt och att hon tycktes begagna sig af musiken endast såsom täckmantel för sin tankfullhet. Bladen i hennes notbok blefvo ej vända, och hennes fingrar löpte öfver tangenterna i gamla nästan omedvetet spelade melodier eller voro stilla under flera minuters oatbruten paus. Hon hade ej omtalat de sista två dagarnes händelser för mrs Carruthers, ej dersöre att hon hade för afsigt att alldeles förbigå dem, utan derföre att en obestämd känsla ingaf henne att tänka öfver dem först; — så förklarade hon åtminstone för sig sjelf sin tystnad. Under det Clare spelade skref mrs Carruthers, och då den unga flickan emellanåt kastade en blick på henne, såg hon att hennes ansigte uttryckte en djup och sorgsen tankfullhet. Hon skref snabbt och synbarligen utförligt, ty hon betäckte det ena arket postpapper efter det andra med bokstäfver, och en gång märkte Clare att hon tog upp en anteckningsbok ur fickan och rådfrågade den. Då hon stack tillbaka anteckningsboken, föll en papperslapp ut mellan bladen och ned på golfvet, utan