Göteborgsposten – 30 januari 1868, sida 2

han fann sig försatt och hvari den unga flickans oskuld försatt henne. För honom som egde kännedom om hvem hon var och hvem han var föreföll det slags förtrolighet som uppstått emellan dem ej så sällsam som den kunde synas vara och han måste påminna sig att hon ej delado denna kännedom och dersöre stod på en annan ståndpunkt än han i denna fråga. IIan beslöt att bemaa det farliga området, och detta beslut var ett öfvertygande bevis på att strömmen vändt sig för den unge mannen, att han verkligen beslutat ingå på en bättre bana. IIans hämnd på stjufkadern låg här redo framför honom; den intet anande unga flickan gjorde det tydligt för honom att han hos henne väckt ett ovanligt och starkt intresse. Det var ingen dålig början af utförandet af hans föresats att förbättra sig. att han afstod från denna hämnd och vände bort från trestelsen att göra den fördel som slumpen gifvit honom större genom att åvägabringa en ömsesidig förklaring. Detta steg tog han genom att muntert säga: — Jag har sålunda er tillåtelse, miss Carruthers, att sända er mitt första arbete, och ni lofvar att låta det få en plats i det gamla storartade bibliotek jag såg en skymt af i går? Det for en skugga af någonting liknande en missräkning öfver Clarees klara ansigte. Den plötsliga förändringen i hans ton motsvarade ej hennes känslor af nysikenhet, romantik och smickrad tåfänga. Ty Clare hade sin beskärda del af denna egenskap, liksom alla andra män och qvinnor, och hade aldrig fått den på ett så behagligt sätt tillfredsställd som vid detta tillfälle. (Forts.)