arrrendet vunnen inteckning dödades, ämotrdes a arrendatorn vid kontraktets afslutande icke innehade mera än 19 års ålder, och således var omyndig samt den omständighet, att berörde afhandling afsäge längre tid än hvad i lag medzisven är, nemligen 15 år. Emellertid har Olof Åkesson fullföljt sin talan i Hof-rätten, som medelst dom af d. 20 Dec, 1867 förklarat Olof Åkesson berättigad att under 10 åra tid vara bibehållen vid samma arrende eller till d. 1 Okt. 1875, och hur vistnamnde rätt grundat denna dom på det förhållande att, då kontraktet ingicks, visste Åke Olsson att arrendatorn endast inushade 19 års ålder, hvarsore den förre icke egde rätt ensidigt rygga aftalet och borgenärerna eller dess ombud således icke egde bättre rätt än Ake Olsson. Egendomen försåldes emellertid på konkursauktion, och etrendatorn måste aflytta. Sedan ett år tillbaka har samma egendom helt och hållet disponerate af den nye egaren, men kommer nu att ånyo ofverga till Olof Akesgon. Ett annat exempel i samma väg anföres efter Malmö UI.-T.:: Frånskilda hustrun Boel Andersdotter har vid vederbörlig häradsrätt procersat med sin förre husbonde Ola Rasmusson i N:o 4 Sandåkra om lön för den tid af 154 år som hon varit i Rasmussons tjenst. IIaradsratten fann sådana skäl hafva förekommit, att Rasmusson dömdes skyldig att för de tio sistförflutna åren, som käranden varit i hans tjenst, utgifva det belopp, som bestämdes af tro gode män, af hvilka parterna utvälja hvar sin och de sålunda valde tillkalla den tredje, dock icke öfverstigande 75 rdr samt ersätta käranden hennes tättegångskostnader med 41 rdr 85 öre. Gumman Boel, som sålunda trodde sig hafva vunnit en aparpenning för gamla dagar, blef dock grymt besviken i sina förhoppningar, då hofrätten, till hvilken Ola Rasmusson vädjade, förklarade icke det ringaste skäl hafva förekommit att tilldöma Boel någon lön och med en sådan utgång af saken blefvo rättegångskostnaderna å ömse sidor qvittade. Den tidning hvarur vi lånat ofvanstående tillfogar, att det ingalunda är otroligt att om målet droges inför konungens pröfning, gumman skulle befinnas hafva rätten på sin sida, samt beledsagar notisen dessutom med några ampra ord om rättvisan i vårt land, hvaruti vi dock ingalunda kunna instämma. Det är ju ett kändt förhållande att en sak kan ses från flera sidor och att ens mening kan vara så god som en annans, endast den ordentligt motiveras; och hvad skulle dessutom olika instanser tjena till, om icke just för att den mer skulle pröfva och efter bästa öfvertygelse ändra om så påfordras hvad den andra ansett sig böra åtgöra? Eldsvådor. D. 23 d:s på morgonen bemärktes i Kristianstad i trakten af Fjelkestad ett starkt eldsken, bvilket efter sedermera ingångna underrättelse: visat sig ha härledts från att byggnaderna å ett Råbelöfs gård unlydande hemman blifvit lågornas rot. Vid tillfället blefvo en häst och flera får innebrända. På Oland ha tvenne dagar efter hvarandra elden härjat. D. 16 d:s utbröt vådeld hos en hemmansegare i Gräsgårds socken och lade alla uthusbyggnaderna i aska samt spridde sig till tvenne granngärdar, hvarest äfven åbyggnaderna blefvo lägornas ros. På alla ställena blefvo såväl spanmålssom fodertillgångarne förstörda, hvarjemte 13 boskapskreutur innebrända. — Natten mellan d. 17 och 18 d:s härjade elden inom Köpings socken, dervid en lada med deruti förvaradt foder nedbrände, hvarförutom en mälta och en vedlada betydligt skadades. klden anses vara anlagd. Alven här bleivo några kreatur innebrända. Carl Johans-förbundet — på Operakällaren. I Dagens Nyheter för i går läses töljande lifliga skildring af en fest, ovanlig i sitt slag: Carl Johans-förbundets högtidsdag, eller S:enborgare-festen, som den ock kallas, är en fest, lika egendomlig för Stockholm, som Operakällaren, der den sedan 21 år år tillbaka firats hvarjo Carladag, i sitt slag är i Norden. Denna fest, från början af helt och håliet enskild natur, har under årens lopp antagit allt siörre och större dimensioner, till dess den under Operakällarens nuvarande innehafvare nått en 4glans och vunnit en sådan karakter af offentlighet, att vi anse oas berättigade att med några ord omnämna densamma. Såsom många af våra läsare känna, är det på denna dag och med denna fest, som vår glade, allmant asbällnegsängare Carl Johan Uddman firar sin namnsdag. För 21 år tillbaka eutto på den dagen den då nyligen hitkomne sångaren jemte trenno hans vännerf ullsammans på Operakällaren och drucko i en stenborgare en välgångsskål för väunen Carl Johan. Vid hvarje Carla-dag sedan dess har vänkretsen alltmera utvidgats, till dess vännernas antal nu stigit så betydligt i antal, att man, såsom en talare vid festen i går skämtsam: föreslog, för nästkommande års Carladag borde inleda underhandlingar med kongl. teaterns direktör om att maskeradgolfvet inlades och man finge begagna Stora teaterns salong på det att alla måtte kunna inrymmas. All vanlig servering är undet de timmar den glada festen pågår bannlyst och omöjliggjord; midt i stora salen är uppställdt ett bord, långt som rummet, vid hvars ena ända värden — dagens hjelte — presidorar med det glada godmodiga leendet på läpparne, ett personifieradt Välkomne! Godt! På det långa bordet stå hela batterier af buteljer, fyllda med en dryck som kallas Kstenborgare och numera försedde med den bekanta cigarr-etiketten eGodt; vidare svagdricksbuteljer i ett oerhördt antal och med samma slags etiketter försedde, samt ost och skorpor. Det är den materiela och karakteristiska vällägnaden, enkel och okonstlad som värden sjelf. Dertill kommer att festen på de tvenne sednaste åren illustrerats med taflor, tranaparanger och bornmusik. (I går tronade midt emot ingångsdörren ett af en uimärkt tecknare utfördt, särdeles lyckadt porträtt af dagens bjelte). Men de matoriela njutningarne äro vid denna fest en bisak; dess glanspunkter äro dessa af qvickhet och humor gnistrande tillsallighetsverser, sånger och tal, hvilka under förmiddagens lopp flöda,