rade följande ord tog han upp ur sin bröstficka ett litet fodral på hvilket hon kastade nyfikna blickar, under det han höll det i venstra handen. — Ni såg mig för första gången i går, miss Carruthers, men jag hade sett er förut. Jag hade sett er såsom medelpunkten i en lysande sällskapskrets, könheten och stoltheten i en balsal der jag ej hade plats. (Går hon nu hem och omtalar allt detta för min mor, tänkte George, blir det en vacker historia. Men det är detsamma, jag kan ej hjelpa det). Den unga flickan gjorde ingen anmärkning men såg på honom med yttersta förvåning. — Ni talade till en gentleman lyckligare än jag — ty han var hos er — om edra dagliga ridter och jag hörde allt hvad ni sade. Förlåt mig; första tonfallet i er röst sade mig att det blott var ett alldagligt och obetydligt samtal, i annat fall skulle jag ej ha lyssnat dertill. (George var ej riktigt säker på att han nu talade sanning, men hon var öfvertygad derom, ty han var ju en författare, en konstnär, en hjelte?) Jag tillochmed hörde den gentlemannens namn som ni talade med och just innan ni aflägsnade er så att jag ej kunde höra er, gaf ni mig omedvetet detta. Han öppnade fodralet och tog upp ett sammanviket papper, öppnade äfven detta och räckte en myrtenqvist emot Clare, men utan att lemna henne den i handen. — Har jag gitvit er detta, mr Ward? utbrast hon. När, hvar och huru? Hvad menar ni? Jag minnes ej något sådant samtal som det ni talar om; jag minnes intet