Göteborgsposten – 28 januari 1868, sida 2

het om orsaken hvarföre hon led, och alltid afbidat tiden tills det tätasto och mörkaste molnet passerat förbi och hennes herrskarinna ännu en gång hemtat nog mod att tala om det ämne som beständigt var föremålet för bådas tankar. Vid detta tillfälle fanns ingen tillbakadragenhet; modren hade tagit ett farligt steg, hvars nödvändighet hon djupt beklagade; men hon hade öfvervunnit den första stora ansträngningen samt den fruktan som var förenad dermed, och nu tänkte hon endast på sin son, hon hyste det hopp, den instinktlika förtröstan att detta verkligen var vändpunkten, att hennes böner blitvit hörda, att det hårda och trotsiga hjertat mjuknat, att hennes son skulle vända tillbaka trån de onda vägarne och hädanefter bli sörnuttig. Härom sat: hon och talade med sin ödmjuka väninna, som kände henne högre än ingen annan i verlden; och när hon slutligen tagit godnatt af denna och lade sig till hvila, var det mera frid i hennes hjerta än det på länge varit. En af de qvinnor, på hvilka den förlorade sonen denna afton tänkt med kärlek och tacksamhet tänkte sålunda äfven på honom men en kärlek som ingenting kunde förminska, med ett hopp som af någon erfarenbet kunde utplinas. Och den andra? Hon spelade och sjöng denna afton tör sin onkel och tant i det gröna samtalsrummet på Sycamores, om hon blott talat föga med sir Thomas Boldero och lady Boldero om den unge artisten som varit så förtjust af talvelgalleriet och som misströstat om att kunna göra rättvisa åt de stora gamla träden i par