och på Johnnys och Noras brollopsqvall anställes hos dem en undersökning, hvarvid Nora genast lemnar fram summan, men nekar att göra reda för åtkomsten. Då hon skall fängslas, störtar Johnny fram och angifver sig som tjufven, han slås i jern, bortföres och blir derefter dömd till döden. Kring denna kärna bar författaren bildat ett mångfärgadt skal och lyckats gifva publiken en ganska hård nöt att bita på. Flera både väl tänkta och sannt tecknade scener förekommo visserligen, men författaren har uppenbarligen haft sina tankar alltför mycket fästade på de öfversta radernas publik, då han skrifvit sitt opus. Knalleffekter. af hvilka några stå på gränsen af det vidriga, förekomma alltför ofta och minska intresset. Dessutom har pjesen nog stark lokalfärg, för att kanna bli hemmastadd på vår scen, äfven med understöd af deu publik, hvars sympatier den är afsedd att vinna. Ä Hr Ahlgrenssons dekorationer — exempelvis en irlandsk bondatuga och bräddjupet i sista tablän — voro den u märkte artisten värdiga; och den sistnämnda dekorationen !örskaffade honom en valsortjent inropning. Ea dekoration, föreställande ett högt skagelsetorn, af hvilken man väntat sig mycket, och som derför varit mycket omtalad, gjorde icke den beräknade effekten, lika litet som den halsbrytande klattringen deruppför. Oreaken härtill var dels att asetändot mellan tornet och publiken är för litet, hvarigenom illusionen väsendtligt störes, och dels att bela denna tablå är en pantomim — ett slags uppvisning i gymnastik — en handling utan text Bland de spelande sätta vi hr itinmansson (PostJohuny) främs!; hans roll var också den tacksammaste. Fra Hvasser (Nors Streny) var isynnerhet i gin första scen förträfflig. Ir N. W. Almlöf (öfverste 0Grady) uppbar hela tiden sin vackra roll mad ädel hållning. Hr Dörum (sergeant Blinder) spelade med en värma, som tillvann honom liflig bifall; och hr Nyfors spelade (hvem skulla kunna tro det!) bofven (Michel Morgan) med en sådan känsla och måtta, att man alldeles glömde, det man hade den glade komikern för sig. — Hr Kinmansson och fru Hvasser inropades efter spektaklets salut. — Om den bedräglige Långholms-kamreraren Edman skrifver en Stockholmskorrespondent till Eskilstuna Tidn.: Kamrer Edman antages hafva förkortat sitt lif i en vak på Målaren, ty ehuru bekant såsom u:märkt skicklig simiusre påstås det med bestämdhet att ban valt detta dödssät: och för all säkerhets skull lär han försett sig med en rakknif att dermed afskära pulsådrorna, sedan han väl kommit i vattnet. Andra påstå väl att han, liksom Widestrand, begifvit sig till Amerika och så alldeles säkert lär vål ej vara att icke detta kan vara förhållandet, men ett faktum är likväl att en rakknif felas i hans qvarlemnade fodral. Edmans försvinnande och hans medbrottsling, sergoanten Wibergs häktande lär emellertid verkat mycket demoraliseranda på sängarne, ty numera anse sig de gamle jemngoda med kamrerare och de yngre fullt jemsorliga med sergeanter och man kan icke veta hvarthän detta kan leda till slut. wninnnnng333 :3333