Göteborgsposten – 28 januari 1868, sida 2

hans ansigte, men hoppet lifvade honom och högre och ädlare föresatser än George Dallas på lång tid fattat uppstodo nu hos honom. Tvilliag-englarne, kärlek och tacksamhet, voro nära honom; osynligt fladdrade deras hvita vingar omkring honom, vederqvickande det trötta hjectat och förslöade sinnet. På sin mor och på den 2 ; flicka han idag sett för andra gången och igerknänt med kläinslor som först voro fulla at bittra och dåliga impulser, men som snart förändrades under inflytandet af den rena och ljutva tjusniogsmakt hon utöfvade på honom — på dessa två tänkte han. Om George Dallas kunde ha sautt sin mor i det ögonblick då han, efter att ha lagt sin utrökta pipa på kaminen och hastigt klädt af sig, lade sig i sin bädd, med händerna hopknäppta öfver hutvudet, hans savoritsällning då han hade något särskildt att tänka pi, skulle han ha tunnit att äfven hon tänkte och talade om honom. Både mr Carruthers och Clare voro borta, hon hade hela det stora, ståtliga huset för sig ensam, och för at tillbringa aftonen så angenämt som möjligt lät hon, efter att ha gilvit sin kammarjungfru frihet att gå till staden att möta sin fästman, servera thet i sitt enskilda kabinett och skickade efter sin förtrolige vän, mrs Brookes för ett sörtroligt samtal. De båda qvinnorna hale ej större nöje eller sorg än att tala om George, Det hade varit måvga perioder föra och efter hennes andra gittermål, hvarunder mrs Carruthers varit tvungen art afsti från att nämna honom, så bittert led hon för hans skull, och vid sådana tilltällen hade äfven Ellen Brookes lidit djupt, ehuru hon ej haft någon bestämd viss