Göteborgsposten – 28 januari 1868, sida 2

dagens lopp erfarit, men älven af den långa tid han tillbragt i den friska, buStUiska laudtlufien, som hade ett egendomligt sötvande inflytande på en man hvurs lungor voro så vana att insupa stadsluft. Det var ännu något kyligt på altnarne och George gick gerna in på det sörslag uppassaren framstillde, då han fann alt ingen befallning af den tys ee unge mannen gafs om dryckesvarors framsättande, nemiigen att en brasa skulle förhöja trefnaden i hans rum. Vid denna eldbrasa satt han länge med armarna korslagda otver bröstet, hufvudet tramåtlutadt och blicken stadigt fästad på de glödande kolen. Såg han ansizten i elden — hans föräldrars ansigten, ansigten al vanner som han behandlat som sien ler, at siender som han tagit för väaner? Voro förebråsnde ögon fästade på honom från det förflutna; hotande ögon på honom för det närvarande? Ian satt der, mörk och modstulen en lång stund, men slutligen förslappades den stadiga blicken, dragen kring hans mun blefvo mildare, förändrades till ett småleende och det blef ljus i hans matta dunkla ögon. Deretter rests ban sig upp, tog sin plånbok ur bröstlickan, gjorde några anteckningar på baksidan at den skizz, hvilken han samma dag tagit i sr Thomas Bolderos park, stack plånboken tillbaka i fickan och, i det han ännu en gång satte sig invid brasan, tinde han sin pipa och började röka. Det begrundande uttrycket stannade qvar på hans ansigte, men det var ej längre dystert, och uader det han rökade byggde han luftslott, lika flyktiga kanhända som den rök som i fantastiska ringar sväfvade omkring