Göteborgsposten – 27 januari 1868, sida 1

nu så länge — den vigen, tillade hon i det hon åter pekade med ridspöt och derefter red bort, lemnande George i ett sinnestillstånd som han skulle ha funnit mycket svårt att bestämma, så stri liga voro hans tankar och känslor. Han såg efter henne tills sista skymten af hennes riddrägt var förlorad ur sigte, derefter tog han af inpå den väg som hon utpekat för honom och följde den grubblande. : — Detta är således Clare Carruthers! Jag tyckte att jag sett detta hufvud förut, denna täcka hals, detta guldgula hår. Ja, det är hon; och föga anar hon hvem det är som hon vill införa i sin onkels hus — den, förskjutne från Poynings! Jag vill se slutet på saken; hvarsöre skulle jag ej det? Jag står ej i så stor förbindelse till Carruthers, att jag skulle undvika denna ljufva älskliga flicka derföre att han behagar bannlysa mig från hennes närhet? Han tystnade ett ögonblick och en ström af minnen och samvetstförebråelser rusade öfver hono och nästan öfverväldigade honom. Med blossande kinder och brännande panna tog han allt hastigare steg, ty harmen väcktes åter till lit inom honom. — Ni är mycket slug och mycket ihärdig, min värde stjulfar, men ännu är ni ej allsmäktig. Er älskade nice, skönheten, arftagerskan, den förnäma damen, den dyrbara skatt som burde afhållas från blotta kännedomen om någonting uselt och förtappadt som Jag är, hon har varit tillsammans med mig vid fullt dagsljus, utan något bemödande från min sida, har talat med mig, ej af tvång eller blott artighet utan af egen fri vilja.