Göteborgsposten – 24 januari 1868, sida 2

af det gamla huset reste sig, liksom stolta öfver det värdiga skydd som väntade henne inom desamma. Allt närmare och närmare kom hon och nu kunde George Dallas tydligt urskilja hennes ansigte och höra de ord med hvilka hon uppmuntrade sin häst. Det var ett ansigte som man borde minnas och som man borde skatta sig lycklig öfver att ha sett; ett ansigte hvars skönhet till form och färg förhöjdes af det själfulla uttryck som låg deri; ett ansigte som cger det bästa och skönaste jorden kan gifva ett ansigte, blandadt med det återsken af något högre och bättre som jorden ej kan gifva. Det var ansigtet af en nittonårig Hicka med klara bruna ögon, kinder med den skäraste rodnad och ett rikt guldgult hår, som glänste j solskenet, och svajade vid hufvudets rörelser då hon barnsligt nickade takten till hvarje steg hästen tog. Endast ett halft dussin träd skiljde henne från den fläck der George Dallas stod, uppmärksamt gifvande akt på alla hennes rörelser och blickar. Hon tog af sin hatt och skakade sitt rika guldgula hår tillbaka från den hvita pannan. I detta ögonblick ryckte hästen på tygeln som hon höll löst; denna rörelse hade till följd att hatten föll ur hennes hand ner på gräset. — Se nu hvad ni gjort, sade hon med ett glädtigt skratt. Jag befaller er att taga upp den med er egen mun. Der, sir, vänd, säger jag; fall på knä nu. Hon förmådde honom att till hälften knäböja, hvilken rörelse tydligen förorsakade henne mera nöje än honom. Men hon lyckades ej få honom att upptaga hatten. Slutligen afstod hon derifrån och sade med en liten anstrykning af otålighet: