Göteborgsposten – 24 januari 1868, sida 2

svarade i ett sakrikt, lugnt och väl framfsördt föredrag beredningens åsigt ungefär på följande sätt: Den ifrågavarande punkten vore enligt tal:s åsigt den hufvudsakligaste och väsentligaste i hela Brandordningen. Staden omfattar numera en sträcka af c:a 3, mils längd, det måste derföre vara af vigt att här och hvar inom detta område, små byggnadssamlingar uppstode efter hvars och ens tomtegares godtfinnande, isynnerhet som staden under sådana förhällanden icke kunde mäkta att uppfylla de skyldigheter som i våra dagar äläg en stor stad, d. v. e. sörja för att sådana tillfälligtvis uppkomna qvarter finge åtnjuta förmånerna af ordentliga gator och vägar, lyshållning och vattneledning, polisbevakning, sjukvård o. 8 v. De försök man hittills gjort att på atadsomrädets utkanter anlägga dylika små byar hade totalt misslyckats Sedan föreningen mellan staden och C. J:s förs. blifvit gällande måste församlingen ställa sig till efterrättelse hvad redan stadens gamla byggnadsförordning stadgar till stadens betryggande i sådant hänseende. Församlingen är nu icke en enskild kommun, den är en integrerande del af ett enda stort samhälle. I sammanhang med denna fråga ville tal. vidröra en annan: I hvad mån goda och billiga bostäder kunna inverka på arbetsklassens välbefinnande, eller med andra ord: arbetsklassens ställning till den nya byggnadsordningen. Denna fråga hade utgjort föremål för allvarliga ofverlaggningar inom beredningen, så mycket mera som inom stadens periferi finnas hundradetals boningar uppförda just efter den der beprisade frihetsteorien, som dock så småningom öfvergått till sjelfsvåld. I dessa billiga bus, boningarj endast till formen, saknande all dränering, utan ordentliga grundmurar, med väggar genom hvilka vindarne ha sritt spelrum, bor den fattigaste, den mest beklagansvårda delen af vår arbetarebefolkning. Dessa osunda västen ha förvandlat kanske under andra förhållanden goda arbetare till tiggare, hvilka belägra våra dörrar under det att deras familjer falla fattigvården till last. En så att säga naturlig utveckling af detta onda kan icke tolereras, det är stadens pligt att sätta en ära i att tillse det arbetarne ega tillgång till sunda boningar; först i sådane kan för dem trefnaden uppblomstra. Man invänder att detta skall förorsaka arbetaren svårigheter i pekuniärt hänseende. Ja väl, det är billigare att bo i en osund och bristfällig bostad än i en god och ordentligt uppförd, billigare att bo i ett uthus än i ett näste huru dåligt som helst. Men hvad arbetaren i detta hänseende uppoffrar det skall han mångdubbelt återvinna i helsa och välbefinnande för sig och sin familj, i ökad arbetskraft för sig sjelf. Det år endast genom att kraftigt vidhålla den i den omtvistade punkten uttalade principen: som staden skall kunua förmå att bereda äfven arbetarne tillgång till sunda bostäder och på ett väl ordnadt samhälles alla andra förmåner. Tal. utvecklade derefter sin enskilda åsigt rörande frågan om att tomtutrymme borde beredas och lättnader beviljas för arbetare som ville bygga. Denna fråga vore af vigt och hade väckt stor uppmärksamhet. Man borde dock skilja på arbetaren som bygger för att bereda sig och anhöriga ett eget hem och den som uppför stora hus för att uthyra många lägenheter. Den senare faller ej inom arbetarnes områds utan inom de hyresvärdars, hvilka spekulera på andras behof, och några eftergifter för dem borde ej ifrågakomma. Annat vore förhållandet med de arbetare som byggde för eget behof och för att få eget bem. En sådan byggnad vore att sorlikna vid en sparbössa och arbetaren drefs af längtan efter oberoende till sparsamhet. Onekligen låge häri en vacker tanke, men saken hade äfven sin frånsida, som visade betänkligheten af att på konstladt sätt uppmuntra arbetaren till byggnadsföretag. Man uppställde nemligen för honom ett mål, som vore ringa för att utgöra hela hans framtida sträfvan och bidroge till att binda hans verksamhet. På så sätt logerad komme dessutom arbetaren alltid att bo dyrt, ty smärre byggvader, särdeles om de ärb förenade med en plantering eller annat agrement, blefve alltid en dyr bostad. Då en ordentlig arbetare, som inlåtit sig i dylikt byggnadsföretag, genom många års besparingar fått sin sparbössa full, eller med andra ord huset betaldt, hade han likväl antagligen kommit i andra lefnadsförhållanden, än då han började företaget. Hans familj vore ökad och han sjelf hade anspråk på större beqvämlighet inom hus, än då han företog byggnaden. Redan af detia skäl blir byggnaden då obeqväm, men dertill kommer det vigtigaste, att han fått ett annat mål att sträfva för, nemligen egen verksamhet säsom yrkesidkare, och ej nog att arbetarens bostad ej dertill lemnar utrymme eller har den belägenhet, som erfordras för yrkets drifvande, han finner sig då i byggnaden ha fastläst ett kapital, som han behöfver ha ledigt för etablerandet af sitt yrke, och erfarenheten har visat att det ej är någon lätt sak att förvandla hus i kontanter. Det mål, som för arbetaren från början varit uppställdt, har sålunda varit för ringa och han blir hindrad i sin fria utveckling deraf att han låtit förleda sig af den angenäma tanken på eget tak. Tal. trodde då samhället göra arbetaren en större tjenst genom full koatroll derå att sunda bostäder finnas för honom att hyra, och att tillfälle för honom gifves att göra en sparpenning fruktbärande utan att den fastläses. Dessa omständigheter borde väl begrundas och man borde icke obetingadt antaga att man gör arbetsklassen någon tjenst genom att animera den till byggnadsföretag. Tal. slutade med att påyrka bifall till denna punkt, på hvilken hela byggnadsförordningen hänger och i hvilken grundprincipen för densamma är af beredningen angifven. Hr Söderling ville att punkten skulle innefatta, att innehafvare af jord skulle få den indelt i tomter då han så önskade, med förbindelse att i öfrigt underkasta sig hvad Byggnadsförordningen och andra reglementen stadga. Hr Strömman ansåg att hr Bergers uppfattning af frågan om förskaffande åt arbetare af eget hem vore alltför mörk och bestred påståendet att huset för honom i verkligheten icke blefve någon sparbössa. Den som rätt känner arbetaren, vet bäst att för honom icke funnes någon kärare, någon till ordning och arbetsamhet mera eggande tanke, än den att sa ett eget hem, komma under eget tak. Bästa beviset på att huset verkligen kan bli en sparbössa för honom, vore att enligt 1866 års taxering värdet af fastigheter, hvilka egas af arbetare inom Göteborgs område, oberäknadt Landalabergen, uppgår till 1,500,000 rer. Man bör icke genom att för arbetaren förvärra möjligheten att tå friköpa sin tomt, tvinga honom att tta min utnam astadana 545 12—