Göteborgsposten – 24 januari 1868, sida 1

inflytande, dess förmåga att mottaga yttre intryck — en välsignelse eller en förbannelse allteftersom den nyttjas — dess munterhet, dess hoppfullhet verkade på honom. Då George Dallas, sedan han vikit af från den breda jemna körvägen, nu vandrade öfver den gröna gräsmattan i den omsorgsfullt skötta parken, bland de höga gamla träden, än trampande på en späd qvist, än på en vild blomma, än skrämmande upp en lärka ur hennes bo, än stannande för att lyssna till någon sångfogel, kunde man knappt igenkänna honom såsom den man som sutit lyssnande till Philip Deanes hjertlösa verldsliga tal på källaren vid the Strend dagen förut. Bättre och mildare hade hans mor sagt att han såg ut och det var sannt. Allt vackrare och mildare blef det härda, blaserade, glädjelösa ansigtet allteftersom minuterna förflöto för honom mellan sykomorerna och bokarne. Han hade vandrat en mil eller derutöfver och förlorat huset och allgen ur sigte, då han kom till en öppning bland träden, betäckt af den angenämaste grönska och öfverskuggad af träd. Han såg nedåt den långa uthuggningen och såg att den slutade med en blomsterträdgård och en terrass under ena sidan af huset. Han stod öfverväldigad af taflans skönhet och efter några minuter kände han i sin ficka efter papper och blyertspenna för att afteckna den. Han fann båda delarne, blickade omkring sig och varseblef stamman af ett nedfäldt träd, som ännu ej genom skogvaktnrens försorg blifvit bortfördt. — En förträflig plats att taga en ritning ifrån, tänkte George i det han vek ihop sin rock och lade den på träd