Göteborgsposten – 23 januari 1868, sida 1

derefter, både nätter och dagar. En dag kom Mr Fatham till Poynings och var på aftonen, såsom han alltid är, myekot underhållande samt berättade bland annat en ovanlig nistorian om en af sina klienter. Såsom han berättade denna historia fanns en mängd enskildheter deri, men det var en som liistade min synnerliga uppmärksamhet. Den ifrågavarando klienten var en qvinna med stor förmögenet, som af kärlek gifte sig med en man som var mycket yngre in hon sjelf, en utsvätvande person som ruinerade henne och skulle ha krossat hennes hjerta om han ej omkommit vid en kapplöpning. Efter hans död upptäcktes det, att bland andra vanärande handlingar som han begått var äfven den att han stulit sin hustrus diamanter med tillhjelp af dennas kammarjungfru, att han låtit en bekant fransk juvelerare, som handlade med falska juveler, eftorapa dem med falska stenar och att han lagt de falska i de äktas ställe. Ingon misstanka om sanna förhållandet hade någonsin uppstått hos hans hustru. Upptäckten skedde derigenom att man fann juvelerarens räkning för ofterrapningen bland den aflidnes papper, hvilket föranledde till efterfrågningar hos juveleraren, som då lemnade de begärda upplysningarne. I samma ögonblick jag hörde denna historia, upprana hos mig piunen att skaffa dig de penningar du behöfde genom ett dylikt medel. — Oh, min mor! Hon lyftade på handen med en varnande åtbörd och fortfor i ännu lägre ton än förut: — Uina juveler — åtminstone dem jag sålt — voro mina egna, George. De som jag bar dender aftonen voro,