det skägg, som med lim var fästadt vid hans haka, och uppnådde det rum som markis Asperginos gifvit honom till klädkabinett, der han lade sista handen vid sin omklädnad. Förvandlingen var fullkomlig, och efter att ha gjort flera slag omkring hans person, efter att ha låtit honom gå, helsa, dansa och göra nigningar, utbrast Asperginos med beundran: — Förträffligt! ... Herr chevalier Vert-deGris, ni är den mest lyckade skäggiga underdam som någonsin uppträdt på en teater! ... Ah! om ni ville behålla denna drägt och denna skäggprydnad, som så väl kläder ert ansigte, endast under åtta dagars tid, skulle jag under tiden göra god marknad i Saint-Germain och gifva er hälften af inkomsterna. Han hade verkligen rätt. Man kunde ej se något befängdare än Ali utstyrd i denna drägt, bärande en förfärlig krinolin, en kjol 4 la Pompadour, med till armbågarne nakna armar och prydd med en massa band och granniåter i alla möjliga färger. Och sedan hans röst då han föredrog den ryktbara visan! Nåväl! oaktadt den stora framgång som hans gamle patron utlofvade honom, svarade han med en åtbörd som mera erinrade om en gamin i Paris än en förnäm österlännings page och yttrade i det han gjorde en djup nigning: — Herr markis Asperginos, chevalier Vert-de-Gris är mycket tacksam för anbudet, men han har fullkomligt öfvergifvit konstnärsbanan för den diplomatiska, och den skägg iga underdamen, som har äran att vara er tjenarinna, kan ej bli er sujett. Sedan denna enda representation blifvit slutad, återtager jag min manliga drägt och inträder i mina pagerättigheter. Tiden för spektaklets början halkades nu. Mademoiselle Lolotte i spetsen för den qvinnliga personalen från hennes teater hade anländt. Hennes första omsorg var att hos Faustina göra sig underrättad om en viss herre, till hvilken hon skickat en angelägen biljett, hade anländt. Då svaret blef nekande, visade hon sig något misslynt, men påmind om sina pligter såsom värdinna af den glada hop som trängdes omkring henne, hviskade hon i sin väninnas öra några förhållningsordres, i händelse den efterlängtade gästen skulle bli synlig, och sysselsatte sig uteslutande med festen. Få inbjudna af någon betydenhet dröjde ännu. De två förnämsta voro Saint-Valiez, hvars ringa punktlighet med rätta förvånade Mazikoff, och Perlfursten; men denne senare hade sin rang och sin betydenhet som talade till hans ursäkt. Han anlände för öfrigt snart i ett präktigt equipage, men utan sitt lejon och sin page. Klokheten hade afhållit honom från att medföra det förstnämnda; beträffande den andre, så veta vi hvilken rol han hade att utföra, och att han borde bli synlig innan festens slut. Ett ögonblick förut hade Azdlia gjort sitt inträde vid Theobalds arm. Hon hade dervid kastat en eldig blick på en vacker mörklagd ung man, som hon ensam tycktes känna, men hvilken ej var någon annan än Ang-Giang, anamiten, afklädd sin violettfärgade sidentunika och fri från den gula ansigtsfärgen. Han hade prosenterat sig för Azelia under det enkla namnet Robert. Hvad tillnamnet beträffar, så fråga dessa damer ej derefter. M. Robert var det namn, under hvilket han på fastlagsbalen förtjust den dam som nu stödde sig mot Thcobald Portins arm. För hans skull hade hon gerna velat öppet bryta med denne senare, men Robert — om nu detta namn var verkligt eller lånadt — hade sina skäl att ej vilja upplösa de band hvarigenom hon var fästad vid Theobald. Aga-Nazirs inträde i trädgården gaf signal till festens början. En afdelning af orkestern uppstämde Mozarts turkiska marech och en annan lät derefter höra ouvertyren till Upproret i Seraljen. Charlotte och Faustina hade bemäktigat sig AgaNazir, hvars ståtliga personlighet ådrog sig allas uppmärksamhet. Mazikoff, som blifvit underrättad om hans ankomst, skyndade fram till honom med ett behagligt småleende på läpparne. De båda männens ögon hade redan mött hvarandra innan presentationen hunnit försiggå. Ingen märkbar rörelse, ingen förändring i deras anletsdrag hade förorsakats af dessa ögonkast. De helsade hvarandra med utsökt artighet och vexlade några komplimenter, som ingenting hvardagligt hade i sig. Aga-Nazir visade sig förtjust och tackade såsom cen man med fullkomlig verldsvana för att bojaren och Charlotte velat se honom på denna beundransvärda fest, som i anordningar öfverträffade allt hvad han sedan sin ankomst till Frankrike sett i den vägen. Marikoff betraktade honom emellertid med en granskande blick, hvari låg mer än nyfikenhet; han studerade isynnerhet med en egendomlig uppmärksamhet böjningarne i hans välljudande röst och tycktes vara ett rof för en obehaglig ovisshet. Men Asperginos teater skulle nu förevisa första afdelningen af sina konststycken; bojaren lät den ädle gisten taga plats på en af de bästa fåtöljerna, mellan de båda förtjusande unga qvinnorna, och sedan han ännu en gång gjort sig underrättad om ej Saint-Valiez synts till och blifvit mycket ledsen öfver hans oförklarliga dröjsmål, gick han bibehållande sitt stereotypiska småleende att sätta sig bakom hans asiatiska exellens. Aga-Nazir tycktes förtjust öfver jätteqvinnans och de öfriga sufetternas konstoch kraftproduktioner samt gaf signal till applåder under ett skratt som smittade alla. Ridån hade nyss fallit och det skulle bli en temligen lång entrö-akt. De närvarande stego upp för att antingen gå till buffeterna eller företaga en promenad i allberna. Mazikoff var just då inbegripen i ett intressant, men något allvarsamt samtal med persern, rörande soder och bruk i Orienten, ett ämne hvari han sjelf var ganska hemmastadd. Han bad damerna egna några minuter åt de andra gästerna och frågade Nazir om han ej ville söka ett ögon