mottog dem och tillsåg att hvar och en erhöll ett program tryckt med guldbokstäfver på rosenrödt siden; bland andra underbara saker som enligt detta skulle komma att förevisas voro: den magiska Spegeln och den skäggiga Underdamens sång, sjungen af henne sjelf! Impressarion hade bestämdt vägrat att gifva några förklaringar rörande den förstnämnda af dessa nummer; men man kunde antaga att det var fråga om något som skulle utföras med tillhjelp af magien, ty det var för denna afdelning af programmet som man förbehållit sig det rum hvarom vi härofvan talat. Vi kunna ej försäkra att markis Asperginos tystlåtenhet i detta afseende var någon förtjenst af honom eller att han sjelf rätt visste hvad som skulle komma att visas i detta hemlighetsfulla rum. Han hade för öfrigt gjort allt i ordning med största omsorg, på det att han ej skulle kunna anklagas för att genom brist på klokhet eller nit ha vållat missly ckandet af denna del af programmet. I afbidan på föreställningens början begagnades detta rum till åtskilliga enskilda förberedelser. Den skäggiga underdamen gjorde der sin toilette. Denna unga person var i behof af något som cj fanns till hands, en knappnål eller någon dylik småsak, och som för tillfället ingen fanns i närheten som hon kunde anmoda om att anskaffa denna, beslöt hon sig för att sjelf anskaffa den. Hon gläntade på dörren som stod i förbindelse med stora trappan, den dörr som allmännast begagnades för att komma in i detta rum, och fann, tack vare sin fina hörsel, att hela våningen var folktom; alla voro nere i trädgården. I En annan dörr var helt nära derintill, och i ett hus bebodt af en ung qvinna borde det finnas toilettsaker öfverallt som hon kunde använda. Utan vidare ceremoni — hvarföre skulle hon för öfrigt iakttagit någon sådan? -— öppnade hon denna dörr och prisade sig sjelf för sitt infall; det var en helt liten salong, en boudoir, hvarest hon vid första ögonkastet fann hvad hon sökte. I Detta var en högst behaglig tillflyktsort, för tillfället blott upplyst af ett enda vaxljus. Emellertid hände det sig så, att den person, som smugit sig ditin och som tog det förtjusande möblemanget i betraktande med den nyfikenhet som utmärker det vackra könet, blef störd härunder. Flera personer stego uppför trappan under det de samtalade. Hon hade knappt tid att skjuta igen dörren och smyga sig in i fönsterfördjupningen, som lyckligtvis var djup och framför hvilken dyrbara damastgardiner hängde ned, Två män inträdde. Den förste var Mazikoff, den andre hans tjenare Nicolas. — Kom ihåg hvad jag säger dig, yttrade den förstnämnde i denna korta och befallande ton som han begagnade mot sin slaf och som hade den förtjensten att inprägla orden i dennes minne. Jag skall komma hit med en af gästerna för att samtala med honom, Du skall följa efter oss in. Om jag befaller dig servera sorbet, skall du taga den bricka du ser här på gueridonen. Det finnes två fat, ett rosenrödt och ett grönt; du skall komma med den begärda sorbeten och du skall bjuda den person med hvilken jag samtalar det rosenröda fatet. ö Mozikoff fästade sin grönaktiga blick på hans uppmärksamme och tyste tjenare, och viss att ha blifvit förstådd fortfor han: — Du skall akta dig noga för att förvexla de skedar som ligga på hvarje fat och som du ser här. Han tog upp ur sin ficka två små skedar af förgyldt silfver, alldeles lika hvarandra, och lade den ena af dem på det gröna fatet. Derefter drog han upp ur ett etui af ryskt läder en kristallflaska, stor som en fingerborg, och hällde i den andra skeden en droppe af en vätska så genomskinlig att den ej kunde urskiljas från glaset i flaskan. Slafven bleknade. Utan tvifvel kände han denna flaska och det var ej första gången s som hans herre begagnade sig af den. Emellertid tillsåg bojaren med ett lugn och en sinnesnärvaro som ej antydde den ringaste samvetsoro, att skedens inre öfverallt blef impregneradt af vätskan, som i anseende till sitt ringa qvantum på detta sätt lätt absorberades. Först då lade han den sålunda preparerade skeden, som ingenting förlorat af sin glans, på det andra fatet, lade flaskan tillbaka i sitt fodral, stoppade den åter i fickan och yttrade till Nicolas: — Om jag deremot, i stället för att begära sorbet, tillsäger dig att servera glager, skall du ej röra denna bricka, dessa fat, ej heller dessa skedar, utan du skall helt enkelt gå till buffeten och taga två af de glacer som blifvit framsatta af konditorn och som man bjuder åt hvem som helst af gästerna. IIar du förstått mig? Slafven gjorde ett jakande tecken. — Upprepa hvad jag sagt, befallde Mazikoff för att vara säkrare. — Om ni begär sorbet, sade Nicolas, skall jag servera det på silfverbrickan och bjuda det rosenröda fatet åt främlingen tillika med den sked som ni nyss lade dit. Befaller ni deremot fram glager, skola de vara af samma slag som man bjuder åt de öfriga gästerna. — Godt! Kom nu och håll dig nedanför trappan ända tills jag behöfver dig. I det han utdelade denna sista befallning lemnade han rummet, åtföljd af slafven. Då han hunnit fram till trappan, hejdade han sig och tillade: — Tag nyckeln, när jag kommer med min följeslagare skall du gå förut och öppna för oss. Nicolas lydde och drog nyckeln ur låset, men utan att göra sig det öfverflödiga besväret att vrida om låset två gånger. Då de voro borta gick det hemliga vittnet till denna scen ut ur fönstersmygen och närmade sig gueridonen, på hvilken brickan och de två skedarne lyste. Han stod en lång stund och betraktade dessa sistnämnda.