på rue Lord Byron skall hon utan tvifvel blifva förtjust öfver att ... — Må dender herrn komma hit! — Ni tillåter mig således att presentera honom för er? — Och framför allt att presentera honom för hr Nazir. Jag slår vad om att han skall blifva högst förtjust öfver bekantskapen. — Ah! yttradej hon i det hon på detta sätt hämnades för hans nyligen fällda, något spetsiga uttryck, man kan verkligen säga att karlarna äro epfaldiga ... då de älska förstås, ty det kan man ej säga om er. Huru skarpsynt och lastbar han än var, förstod han intet af allt detta. Hon hade rätt denna flicka ur demimonden: då man kommit derhän, att man endast låter sig ledas af sina passioner och sin fåfänga, blir man blind. — och nu, återtog Mazikoff, låtom oss dricka ännu ett glas champagne och sedan skrida till verket! Du bör framför allt väl sköta om jätteqvinnan. Låt steka en oxe åt henne. Hvad markis Asperginos beträffar ... — Ni kallar honom markis? ... — Aspergisonos. Han är gift med jitteqvinnan och är direktör för karavanen. Han för sin del behöfver ej annat än punsch och läckerheter ... Du förstår mig ju nu? Jag återvänder till staden för att tala med furnissörerna. Följande dag gingo stadsbuden omkring med bjudningskort till hvad m:ll Lolotte kallade hela Paris, d. v.s. till alla koryfkerna bland kameliadamerna och en mängd herrar. Azclia var icke den som blef sist bjuden, och tillfölje af en helt naturlig tanke, som dessa damer alltid ha i dylika fall, började hon genast sina operationer för att äfven förskaffa en bjudning åt den unge herre, som sedan midfastan börjat alltmer och mer uttränga Theobald hos henne. Att låta den man som de bedraga inbjuda den man de älska, det är dessa damers käraste nöje, och för detta mål låna de hvarandra ett bistånd som aldrig sviker, ty deras dygd ha intet gemensamt med den som utmärkte Cesars gemål. Då Aga-Nazirs närvaro skulle utgöra aftonens förnämsta dragningskraft, begaf sig Charlotte i god tid att underhandla med sin kamrat Faustina, för henne erkännande den list hon användt för att införa sin unge herrskare i den vilde moskovitens hus. Faustina som oändligt gerna ville lära känna denne hemlighetsfulle älskare begärde icke bättre, fastän med vilkor att få underrätta sin käre Aga om komedien, alldenstund hon, som aldrig förr varit så trogen mot någon, icke ville bli misstänkt för ett snedsprång. Aga-Nazir mottog med stor förvåning den bjudning hon hade i uppdrag att framföra och antog den med god min. Han lofvade att taga med sig Ali. Hvad Mirza beträffade gaf han intet löfte, alldenstund han sade sig frukta, att ödemarkens konung skulle känna någon lust att smaka färskt kött. Huru tam man också är då man är lejon, så blir man uttråkad af att gå som ett lam. Oaktadt denna inskräkning blef mademoiselle Lolotte mycket förtjust öfver hans löfte att komma. Något senare på dagen infann sig Asperginos i hotellet och begärde att bli införd för en angelägen affär. — Ni ser framför er en akrobat, som befinner sig i en högst kinkig belägenhet, yttrade han, utan annan inledning. — Hvad! du har redan förstört de sista penningar jag gaf dig! utropade Nazir, van vid denne evinnerlige tiggares sätt. — Om det ej vore något annat skulle deruti ingenting underligt ligga, om man tänker på det öfvergifna tillstånd hvari regeringen låter konsterna förtvina. — Jag känner ditt sätt att uttrycka dig; du behöfver ej besvära dig dermed. Till saken! — Nåväl, hör på hvad som händt mig. Jag har emottagit ett bud från Saint-Valiez. — Ah! — Ja, ett slags bref i hvilket äfven låg en sedel. — Som du mottog? — Naturligtvis. Goda anbud öro så sällsynta nu för tiden och ni vet hvad ordspråket säger: En fiendes penningar lukta alltid som rosen. För öfrigt begärde han en oskyldig sak, som jag är fullt berättigad att uppfylla. — Hvad angår då allt detta mig? — Vänta! Det är fråga om att vid en nattlig fest på landet låna honom biträdet af min trupp, min Elephantines och mina artisters talang. Nazir afbröt Honom ej och lyssnade med större uppmärksamhet. — Som jag säger, biföll jag genast. Det är alltid ljuft för en uppriktig vän af konsten att uppträda inför en förtjust publik, så vald som den, hvilken baronen sammankallat, synes vara. Men om akrobaten har sinne för konsten, så har han dock på samma gång ormens försigtighet och list. Jag har derföre med egna ögon velat försäkra mig om förhållandena. Och vet ni hvart mina visa undersökningar ledt mig? — Jag skall veta det då du sagt mig det. — Jo, jag tror att vi sluppit undan en stygg snara, jag och ni, ty Vincent Marjoux har ej dolt för mig, att det är fråga om att inbjuda er, och ni vet väl att i betraktande af sammanhanget med våra senaste operationer ... — Men hvad är det du upptäckt? Hvad förmodar du? — Det landthus, dit man vill narra mig, tillhör ej Saint-Valiez; det är ej han som är värden, han har blott lånat sitt namn åt den andre. Och hvem ir väl denne? Bådas vår oförsonlige fiende — Mazikoff! Om jag ej hört