Göteborgsposten – 16 januari 1868, sida 2

George nedslagen in i det lilla rummet och betraktade med lifligt motbjudande tillredelserna till sin frukost, hvilka tillredelser hufvudsakligen bestodo i en smutsig duk och ett stycke gammalt bröd. Men haus blick flög vidare och hans ansigte klarnade ty på den spruckna maskätna trähyllan öfver kaminen låg ett bref, på hvars utanskritt han igenkände sin mors stil. Med ett språng hade han det i sin hand, bröt det med den största ifver men höll det derpå ett ögonblick stilla utan att läsa det. Han blef mycket blek och hemtade ett par gånger andan medan han mumlade: — Min Gud! Om det endast är för att säga mig alt hon ingenting kan göra? Men fruktan och oron försvann vid den första blicken på hans mors bref. Hon skref: Poynings den 13 April 1866. — Min käre George. Det har lyckats mig att anskaffa de pengar, hvaraf du enligt din utsago är i så stort behof. I fall jag vore en beundrare af ett känslofullt ädelmod och böjd för att framställa mig sjelf som ett mönster på ett sådant skulle jag kanhända åtnöja mig med att göra dig detta meddelande och sända dig den summa, som du försäkrar skall hjelpa dig ur din förlägenhet och sätta dig i stånd till att börja det nya bättre lif, som du gifvit mig hopp om att ha föresatt dig. Men de omständigheter, under hvilka jag sett mig i stånd till att skaffa dig dessa pengar, göra det icke endast omöjligt för mig att förhålla mig på så sätt utan jag tror att det skulle vara mycket oriktigt och stridande emot min pligt att låta dig vara i okunnighet