Göteborgsposten – 15 januari 1868, sida 1

drifvit bedriigeriet som yrke, skulle denne varit en farlig rival, som fullkomligt skulle varit i stånd att i betydlig grad inskränka hans egen verksamhet och fördel. Derför hatade Routh honom. Da öfverläggningen mellan Routh och Harriet var slut, var hon synbarligen mycket upprörd. Routh hade sofvit flera timmar men ännu satt hon vid bordet, stödjande sina armbågar på det, medan hennes hufvud hvilade i hennes händer, och gaslägan kastade sina strålar på hennes ljusbruna hår. Der blef hon sittande tills elden i kaminen dog ut och den sena vinterdaggryningen infann sig. Hon var ej ovan vid dylika nattvakor; att vaka hade blifvit henne en vana och sorgen hade ofta hållit henne sällskap, men aldrig hade hon deraf känt sig så utmattad som nu. Hennes själ arbetade och led och då hon slutligen reste sig upp med en häftig rysning från sin stol, visade sig mörka ringar kring hennes ögon och hennes mjellhvita hy hade blifvit oklar och gul. Hon tände ett ljus, utsläckte gasen och gick för ett ögonblick bort till fönstret. Det kalla, bleka ljusskenet började smyga sig ut genom luckorna, som hon öppnade på vid gafvel; hvarpå hon såg ut. Hon satte ljuset ifrån sig och böjde sig trött ned emot fönstret. Hon öfverfölis at mattighet och oro. Gatan var alldeles öde och husen midt emot hade ett obeskrifligt dystert utseende. Man skulle tro att alla menniskor derinne vore döda i stället för att sofva, sade hon halfhögt medan hon hastigt nedsläppte rullgardinen och vände sig om. Hon gick långsamt upp på sitt sofrum och mumlade under vägen :