Göteborgsposten – 15 januari 1868, sida 1

sin mening tillkänna. Han uppfångade ögonkastet och förstod det, men förargade sig deröfver utan att det för öfrigt inverkade på honom. Så usel karl som någon, tillade han, men nyttig på sitt sätt, Dallas. Hvarochen har sin svaga sida, och hans består deri att han tror sig vara en biljardspelare af första rangen, ehuru han knappast är en af sjerde. En menniska som råkat i en dylik förbindelse kan vara viss om att tappa sina pengar till enhvar, som spelar bättre än han och det kan lika väl vara jag som en annan, förstår ni väl — Ja, det inser jag fullkomligt, svarade George; jag skulle endast önska att han tagit lika mycket fel i sin föreställning om sin förmåga som kortspelare; det skulle varit en förträfflig sak för mig. — Bry er ej derom, gamle gosse, sade Routh; med tiden skall ni nog få er hår-å. Drick ert vin så spelar Harriet något stycke för oss. — Det gjorde hon och spelade som endast mycket få kunna det — med fullkomlig färdighet och sann, naturlig känsla. Denna qvinna var en sällsam företeelse, full af trolöshet, list och bedrägeri och likväl med musik i sin själ. George Dallas lemnade temligen tidigt det äkta paret som blef sittande länge uppe och samtalade allvarligt med hvarandra. Stewart Routh hade motgång. Några af hans mest lofvande affärer hade slagit felt; han hade ett par gånger haft den för menniskor af hans slag icke ovanliga olyckan, att han var förargad på folk af hans fack, som hade varit lika så kloka som han och, gynnade af tillfälle och omständigheter, användt sina talanger på hans bekost