Göteborgsposten – 14 januari 1868, sida 2

George Dallas satt vid kakelugnen i en ställn vittnade om djup nedslagenhet. Han var sjuk i hjertat, och det omslag i hans känslor som försiggått hos honom på Poynings, hade, ännu icke upphört. Vore jag blott väl ifrån de här menniskorna, tänkte han; men jag är i fällan och har ej hopp om att komma derur! — Kom med George, sade Routh som syntes vara vid ett bättre lynne, då han åter kom in, propert klädd som det anstod en man hvilken hade förrättningar i City. Var ej modfäld, den gamla damen håller nog ord. Frukta ej vi skola nog slå oss igenom så länge. Tag på er ytterroeken och följ med. Du har väl något att ge oss ttil bästa Harriet, inte sant? Och kommer Deane så bed honom stanna Han gör det utan tvifvel icke, fortfor han leende, då han endast tror på de måltider man får på offentliga ställen och ej har något förtroende till våra. Vi äro tiggare som bo i möblerade rum, som ni vet, George; men han komme dock säkert i afton. Ändamålet med deras besök hos Mr Schadrach hade en lycklig utgång och George återvände med Stewart Routl till hans boning, ännu fastare bunden vid honom genon en förökad penningeförbindelses starka band. — Var det ej mycket goda vilkor? frågade Routl Dallas sedan han bejakat Harriets bekymrade fråga, on prolongeringen gått igenom. — Jo, mycket goda, sade den stackars George sorgset men om jag också får penningarne, Routh är det ju likvä icke nog. Hvad är då att göra? — Bry er bara aldrig om då, svarade Routh; nu ä