Göteborgsposten – 14 januari 1868, sida 2

— Jag talade med henne, men — men hon var ur stånd att hjelpa mig; ja, hon är verkligen ur stånd, Mrs Routh, tillade han ty ett bittert leende visade sig i Harriets ansigte, som helt och hållet var vändt emot honom. Hon har icke medel dertill. Jag har ej känt hennes ställning förr än i afton, men då lärde jag också känna den. Hon är — han hejdade sig. Hela hans bättre natur förbjöd honom tala med dessa menniskor om sin mors ställning. Hennes inflytande, det jjufvare, bättre inflytandet verkade ännu på honom. Hur örvergående det än måtte vara, hade det dock ännu ej förlorat sin kraft öfver honom. Harriet Routh visste lika väl som han, hvad det var för en känsla som afbrutit honom i hans tal. — Du säger mig det nig, tänkte hon, utan att minsta spår af otålighet visade sig hos henne. — Jag behötver ej plåga er med enskildheter, fortfor han. Hon kunde ej låta mig få penningar nu genast sade hon, men lofvade, om det låg inom mojlighetens gränser, att pa ettjeller annat sätt skaffa mig dem före månadens slut. Jag vet att hon skall göra det, men jag måste lemna henne tid, och ni far gifva mig anständ. — Det är olyckligt Dallas, började Routh i en kall ton, och det är godt och väl, att ni ber mig om anstånd, men hur kan jag det. Ni vet ju lika väl som jag att det ej lönar mödan upprepa den gamla historien. Na, nå, sade han, i det han gjorde en axelryckning, jag vill försöka att få den gamle Schadrach till att förnya vexeln, och vi kunna så godt göra det straxt, Dallas. Med dessa ord gick han ur rummet, åtföljd af Harriet.