Göteborgsposten – 11 januari 1868, sida 1

e:NOA ,hnhass A4AäA KKAm ma på ett så lifligt och förträffligt sätt, att man ovilkorligen kom att tänka på Wennorbergs ord: Än sitter i oss den gamle studenten! Då fursten slutligen aflägsnat sig, lemnande efter sig ohycklade och uppriktiga känslor at kärlek och saknad, närmade ynglingen från det fjerran landet sig en af sina vänner och utbrast med tårar i ögonen och af rörelse darrande stämma: Huru lycklig skulle icke verlden vara, om alla furstar varit och vore sådane!Giänther-Hallströmska konserten var en glanspunkt i vår musikhistoria — om vi egde någon sådan. Idel angenäma, nya bekantskaper! Den furstlige författaren och hr Ivar Hallström hade heder af sin älskliga komposition, hr Gänther och Musikaliska akademien icke mindre af sina elever. M:ll Widebergs röst och föredrag ha denna äkta, nordiska anstrykning, som för närvarande står så högt i den musikaliska marknaden och ingåfvo de vackraste förhoppningar för framtiden. Mill Bergman dokumenterade sig fördelaktigt både som sångerska och violoncelliste, i senare fallet skulle vi dock ha önskat en mindre bizarr, att icke säga affekterad komposition och framför allt ett bättre instrument. Den mest framstående rösten egde dock mill Looström, en kontra-alt af sällsynt skönhet och timbre, hvilken i ensemblenummerna gjorde sig gällande på ett lika effektfullt som vårdadt sätt. Hr Håkansson är i besittning af en icke särdelee stark, men ovanligt behaglig tenor-baryton och föredrog Figaros stora aria: Bedragna männers skara7, lika fint som uttrycksfullt. De unga artistämnena ha sålunda vid sitt besök härstädes qvarlemnat det angenämaste minne och den frågan har säkerligen trängt sig på hvar och en som ifrar för musikens framtid inom detta samhälle: När man vet att kungliga teatern för närvarande disponerar öfver flera musikaliska krafter än den kan gifva sysselsättning och då man vidare nu fått ett bestämdt medvetande om, att Musikaliska akademien inom sig eger flera snart fullt utbildade, talangfulla elever, hvarföre då, o Göteborg, icke en gång färsöka att i ditt anspråksfulla Thalia-tempel låta en inhemsk opera slå rot och växa upp till ett fruktbart träd, i hvilket våra egna, nordiska sångfåglar skulle kunna slå till vårt nöje och måhända en verlds beundran. Och svaret! Ja, det blir som vanligt, det blir detsamma som Fredrik den store gaf på frågan om hvad som fordras för att föra krig: Pengar, pengar, pengar! Och de lära svårligen kunna åstadkommas, förrän frågan om anslag till stadens teater en gång blifvit bragt å bane, kvar behöfva vi säkerligen icke upprepa. Dock, detta torde ännu i många år få höra till de fromma önskningarne. Under tiden få vi, så godt vi kunna, trösta oss med hvad hrr Lorini och Gaudelius kunna prestera. Den förre har då nu ändtligen anländt till Köpenhamn, der han dock börjat sin säsong under temligen ogynnsamma förhållanden. Det tyckes som La Favorita alldeles icke skulle bli köpenhamnarnes favorit-opera, men det blir väl annat så fort de åter få höra Benati la diva. Hvad vännen Gaudelius åter beträffar så synes det som skulle Åvännerna af operantortfarande taga sig en stark funderare på frågan: abonnera eller icke abonnera, ty, efter hvad det förljudes, lärer anteckningen till dato endast ha gått skäligen klent. Det torde dock nu vara skäl att gå from sound to things, att komma öfverens med sig sjelf om en tysk opera härstädes nästa inter är önsklig eller icke, ty det är alldeles gifvet att en impressario som är något så när rädd om sitt artistiska renommöå, och det torde vara odisputabelt att tit. Gaudelius städse försökt uppehålla detta, icke på en eller ett par månader skall kunna hopsamla ett presentabelt sällskap. För den skull, är det så att ni önskar opera, mitt herrskap, så anteckna er i tid, är det deremot er likgiltigt, så låt bli, men kom heller icke sedermera och klaga på Latt det är omöjligt att få höra lite musik i Göteborg. Den förflutna veckan har för beundraren af de taflor, dem naturen sielf understundom i ett anfall af godt lynne upprullar för menniskobarnen, erbjudit så förtrollande sådana, att alstren af en Wickenbergs eller en Ruysdaöls pensel dervid skulle förblekna, så som verk af menniskohand alltid måste försvinna vid sidan af skizzerna af den store Mästaren deruppe. Kasta endast en blick på detta vinterstycke, så fullt af lif och karakteristik, att en målare skulle skatta sig lycklig öfver att kunna uppfånga det på duken! I fonden staden med sina många rader af gaslyktor, hvilka på det afstånd vi nu befinna oss bilda en enda strålande ljusmassa; till höger allöerna med sina af rimfrosten betäckta träd, liknande en skog af koraller, utarbetade i mattglänsande silfver; derbredvid höjer sig amfiteatraliskt Masthuggsbergen, från hvilka ljusen blänka fram i den ugna aftonen som lysmaskar på en ättehög, och framför dig elfven med hundradetals inrusna fartyg, hvilka ligga der i vinterdvala, zlittrande i månskenet som kolossala mäster— O q;d. — FA AMA Am pt