bad mig lemna er dem med tillsägelse att hon skall skritva till er i London. Ian mottog det sammanvikna papperet; det var en tiopundsnote. — Tack amma, sade han, nu vill jag gå. Jag skulle gerna vilja stanna och prata bort en stund med er; men det är bäst jag beger mig af, så att min mor ej får några obehagligheter af mitt vistande här. Jag skall besöka er när ni kommer till staden i det vackra huset i Mesopotamien. — Ack, min Gud! hvad ni pratar, Master George. Mr Carruthers nya hus ligger ju på andra sidan om Parken. — Det vet jag väl, amma, men det gör intet till saken. Och nu farväl! — Men hur skall jag komma undan? Jag slipper väl krypa ut genom fönstret och uppför den murade grafven? — Ja, jag skall visa er, master George; den här vägen. George Dallas knäppte sin rock tatt tillsamman öfver bröstet, pådrog omsorgsfullt siva handskar och tog sin hatt. Medan han gick med Mrs Brookes genom den långa, stenbelagda gången i källarvåningen, såg nan sig nysiket om och lade mi ke till alla de tecken på trefaad och begvämligaet som öfverallt yppade sig för honom. Min mors tjensttolk har det långt bättre än jag! tänkte van, snarare med likgeltignet än med bitterhet. Då de kommo till en dörr, som törde ut till gårdsplatsen, sade Mrs Brookes honom icke utan rörelse farväl. — Den stora porten står öppen, sade hon, och allt tjensttolket är antingen i förstugan eller i betjeningens