vÅJA UUÖILA OS dMlttHAHL RIIG eler en Kongress, som skulle sastställa den nya solkrätten samt ordna staternas ställning till hvarandra på basis af nationalitetsprincipen och folkens sjelfbestämningsrätt. Det vill nästan synas som att kejsar Napoleon önskar öfvertyga verlden om, att han alltjemt fasthåller vid denna sats. Det är antagligen på denna grund, som franska regeringen låtsar sig fasthälla vid konferensförslaget, hvilket hon ännu icke uppgifvit. Hon vill ådagalögga sina fredliga tänkesätt i det längsta, medan hon samtidigt anstränger alla sina krafter, för att göra sig beredd till att möta det stora kriget, då hon slutligen finner sig vara färdig och måste äfven öppet uttala, att konferenseller kongressplanen strandat, så att blott det andra alternativet, kriget, återstår. Om man derför närmare betraktar den franska regeringens uppträdande, så lemnar det en fullständig bekräftelse på det ofvan sagda: utåt fredlig ton, inåt kraftig verksamhet såsom förberedelse till Frankrikes försättande i krigstillstånd. Den officiösa Moniteur atspeglar den förra tendensen uti sin nyårsartikel, i hvilken det bl. a. heter: Det förfutna året började under gynsamma auspicier, freden har ingenstädes störts, man kan hoppas, att de svätvande frågorna skola vänskapligt ordnas på ett tilltredsställande sätt genom nationernas och regeringarnes klokhet. Folken, klart medvetna om sina intressen och förpligtelser, äro kallade att ömsesidigt understödja hvarandra vid framåtskridandets verk, om 1867 års aträfvanden och läror icke skola vara förspilda. De upproriska försöken i England, Spanien och Italien hafva tuktats genom folkets sunda anda. Troget sin politiska tradition, fortfar Frankrike att uppfylla sin civilisatoriska sändning. Verldsutställningen blef ett symbol för de ideer, hvilka vilja närma och ena folken... Utåt har Frankrike uppbjudit sitt inflytande till förmån för den europeiska freden och de allmänna intressena. Frankrike understödde kraftigt påfvens tron, emedan den hvilar på rätt och fördrag. Genom sitt motträdande at de revolutionäras öfvergrepp gagnade det såväl påfvedömet som Italien. I det regeringen inbjöd alla makter utan åtskilnad att genom sitt moraliska anseende och medelst gemensamma rådslag befrämja försoningsverket, gaf hon ett nytt bevis på sin opartiska politik; hon erhöll af åtskilliga makter bevis på en sympatiserande hållniog och hoppas att snart kunna framlägga det praktiska värdet af sina förslag. Det är tydligt, att franska regeringen sålunda gjort klart för sig, att konferenslörslaget skall medlöra betydelsefulla följder, vare sig det antages eller förkastas. Då det förra ej gerna låter numera tänka sig, måste man sluta, att Frankrike är beredt på att upptaga följderna af förslagets fall. Dessa följder ha törut klart betecknats af kejsar Napoleon uti de otvan anförda orden: kongress eller krig. Anmärkningsvärdt härvid är ock den transka krigsministern marskalk Niels yttrande häromdagen i lagstiltande kåren, då han sade, att förhållandena äro af den natur, att Frankrike måste hålla sig redo att kunna i hvad ögonblick som helst uppträda med hela sin kraft. Preussen har äfvevledes, fastän på ett mycket lugnt och hofsamt språk, törberedt den franska nationen på, att andra makter kunna företaga steg, hvilka nödga Frankrike att gripa till svärdet, om det icke vill begå sjellmord. Parisertidningarnes språk har varit i detta sall mera dämpadt, hvilket deremot icke kan sägas om de af regeringen beroende landsortstidningarne, af hvilka flera sägas hatva i dessa dagar mottagit en ytterst patriotisk artikel från en korrespondensbyrå, hvilken står under regeringens kontroll. I denna artikel framhålles, att de offer, som kräfvas af folket för armens tillökning, ro alldeles nödvändiga, emedan det är stor fara för att Frankrike tvingas till krig. Det är med denna beräkning för ögonen, som franska krigsministern ansträngt hvarje nerv, för att snarast möjligt vara särdigt. hvadan Niel äfven kunnat stolt förklara, att Frankrike nu är redo till att möta allt. Parisertidn. Situation beledsagar denna förklaring med några ord, hvilka visa, att krigsministern kan stå vid sitt ord. Det kejserliga gardets båda divisioner äro ej blott beväpnade med Chassepotgevär, utan hafva älven i grund lärt sig att sköta dem. De 20 jägarebataljonerna äro jemväl försedda med det nya gevaret. Af de 100 linieregementena hafva 55 fått Chassepotgevär, och de ötriga erhålla dem hvarje dag delvis, alltsom leveranserna inkomma till krigsministeriet. D. 1 Mars skola 45 regementen älvenledes vara beväpnade med Chassepotgevär, och den nya beväpningen är då intörd vid hela infanteriet, inberäknadt de i