Göteborgsposten – 8 januari 1868, sida 1

— Jag har icke penningarne. George. upprepade hans mor, och kan omöjligt nu genast anskaffa dem. Du får ej stanna här. — Det oct jag, det vet jag! svarade han; du behöfver ej påeninna mig om Mr Carruthers förbud. Jag går, men helt säkert kan du gifva mig litet nu straxt. Värdet af en utaf dessa skulle räcka länge för mig. Med dessa ord rörde han, dock ej med profan hand, vid henörringar och armbandet på hennes högra arm. — Det är familjsmycken, eljest skulle du få dem, George, sade Mrs Carruthers i sorgsen ton. Gif tid, så skall jag skaffa dig penningarno. Jag har några få, som jag kan gifva dig. Hon stod upp och blickade honom skarpt i ögonen, medan hennes händer hvilade på hans axlar. Den högreste, kraftfulle, unge mannen bildade med sitt uttärda och om bekymmer vittnande ansigte, sin af utsväfaiugar förslöade blick och sin luggslitna vårdslösa påklädnad en sällsam kontrast mot den qviuna, hvars skönhet så skonsamt blifvit behandlad af tiden och så ädelmodigt af lyckan. Nrs Carruthers hade varit mycket ung, då hennes son kom till verlden, och hade sannolikt icke varit så vacker som nu, då hennes högre samhällsställning och rikedomens makt gaf åt hennes ansigte och hela yttre ett utomordentligt behag. Den beständiga värdigheten i hennes hällning bidrog endast att ännu mer förhöja kennes skönhet, och i ögonblick, sådana som det närvarande, då hennes känslor räkade i en högra svällning. återvann hon hela sin ungdoms strålande glans. Forskande och kärleksfullt betrak