Göteborgsposten – 8 januari 1868, sida 1

— Jag vet fendast ätt jag måsto hafva pengar, sade han, eller också ser jag ingen annan räddning än att skära halsen af mig. — Nej, nej, sado hans mor, tala ej så rysligt. Gif mig tid. Jag vill försöka på ett annat sätt åstadkomma den nödiga summan till den tid du behöfver den. O, min son, min sou! Hon dolde sitt ansigte i sina händer och snyftade. George Dallas betraktade henne obeslutsamt. Derpå gick han raskt fram till henne och böjde sig ned öfver henne, der hon satt. Min mor, sade han med en tåg och af rörelse skälfvande röst, min mor, tro mig ännu en gång, huru litet jag äa förtjenar det. Sök att hjelpa mig i denna sak; den innebär lit eller död för mig; och jar skull bemöda mig om att blifva båttre. Jag är utledsen vid allt och törst och främst vid min egen svaghet. Men jig är oåterkalleligen ruinerad, om jag ej fir de nämnda penningarne. Jag är fullkomligt i Rouths våld och — jag önskar att befria mig derur. Ilon såg frågande på honom, ty det låg något, i det sätt hvarmed han yttrat dessa ord, som på samma gång förskräckte och tillfredsstiilde henne. — I den der menniskans våld, George? På hvad sätt? Till hvilken grad? — Det kan jag ej säga, min mor; du skulle icke kunna förstå det. Oroa dig icke derför; det är intet som pengar kunna afgöra. Jag har nu fått en lexa. Du skakar på hufvudet — ja, jag vet att jag fått många sådana förut, men af denna skall jag taga lärdom.