Göteborgsposten – 7 januari 1868, sida 2

jag lefver ju och kan berätta dig det. Saken är — IIan stod upp och gick, medan han talade, fram och tillbaka sramför soffan, hvari hans mor satt. — Saken är, att jag måste hafva pengar. Studsa icke, blif ej rädd. Jag har ej gjort mig skyldig till något särdeles förskräckligt, men följderna äro nästan lika svåra. Jag har hvarken stulit, begått något bedrägeri eller tillegnat mig andras egendom; jag är hvarken rik eller ansedd tillräckligt för att hafva haft tilllälle dertill. Mon jag har tappat en summa vid spelbordet, en summa som jag icke eger och ej kan åstadkomma på något annat sått. — Fortsätt, sade hans mor. — Hon var nu blek som ett lik och hennes händer voro tätt sammanslutna, der de hvilade på hennes knä, hvarest deras hvithet afstack emot hennes sammetskjols purpurfärg. IIan såg på henne, ökade hastigheten i sin gång och fortfor med hård, hänsynslös ton, ehuru med en viss beklämdhet i rösten. Jag skulle hafva varit alldeles ruinerad, så vida icke en af mina vänner lånt mig penningarne. Spelskulder måste betalas, min mor, och ehuru Routh icke är mycket rikare än jag, ville han likväl ej att jag helt och hållet skulle duka under i brist på en hjelpsam hand. Men han måste sjelt låna penningarne. Det finnes icke en enda, med undantag af honom, som skulle vilja låna mig en skilling; men han skaffade dem, och jag fick dem och utbetalte dem. Men om kort tid måste han återbetala dem med ränta. Lyckan har varit emot oss båda två.