Göteborgsposten – 4 januari 1868, sida 1

—— sta verldsutställningen i Paris allmän beundran ()). Eller: vett slott med ett konstigt ur, invid en sjö, hvarpå synes fartyg, jernbanträn (sleepers?) och väderqvarnar. Alltsammans med mekanik. Vidare: Klostret vid Ingolstadt, historiskt märkvärdigt från Gustaf II Adolf allt rörligt (), och till slut: Mozart som Fortepianoinstruktör. Utmärkt mekanik med en dam som spelar sortepiano; samt allrasist Pittoriska resan kring Paris. Det finnes, tyvärr för konstutställningens föreståndare, dock troligen många som försummat att njuta af alia dessa herrligheter. Deremot finnes det väl svårligen någon, hvilken dertill haft råd och lägenhet, som icke skyndat att beundra den utmärkte skådespe lare, som för närvarande gör Mindre Teaterns salong till ett offertempel åt det bjertliga skratiets gudom och som förskaffat teaterns företagsamme direktör det ena fulla huset efter det andra. Oörvertrafslig som Konjander, har Fredrik Deland som framställare af tvenne, från denna af honom sjelf skapade, man kan gerna säga nationaltyp, så vidt skilda karakterer som Kolmodin i Mäster Smith och Canard i Volontären, visat oss att den sanne konstnären ständigt förblir ung, äfven när Tiden står färdig att skaka sina snöiga vingar öfver hans hjessa. Den utmärkte konstnären ha: senast som nattväktaren Andersson i hrr Engström 58 Langes nyårsskämt I Brunnsparken firat en ny triumf. Det torde icke vara för mycket sagdt, om vi påstå, att hr Delands förträffliga och natursanna återgifvande af den stackars, på sina sista ben vandrande ordningens väktare, en typ, hvilken konstnären så att säga gripit direkte från gatan, plus hr S. V. Rubensona utmärkt lyckade dekoration äro styckets förnämsta magneter. Dermed vilja vi dock icke ha sagt, att ju icke detsamma äfven eger åtskilliga andra anslående pointer, såsom t. ex.: Umas uppträdande (ett litet vackert skaldestycke för sig!) pigan och beväringsgossens kostliga kupletter m. fl. Hrr Götborgs och Majbergs långa dialog synes oss deremot alltför torr och ÖnskningaNisses slutkupletter nog enformiga. Vi tro äfven att en vacker sluttablå i väsentlig mån skulle ha bidragit att höja intrycket at stycket, hvilket dock i sin helhet lyckats muntra publiken, hvilken genom täta bifallstecken och inropningar uppmuntrat de unga sörfattarno i deras aktningsvärda sträfvande att åstadkomma en roande, lokal nyärapjes. Nyår, nyår! Gudskelof att icke nu vara bosatt i Paris, der les åtrennas vid det här laget satt oerhörda summor i omlopp. Nånå, det förstås, vissa små mystiska anteckniagslistor och papplådor med vidfästad påskkift: Undertecknade önska resp. hrr kundergod Jul och godt nytt år, ha väl också köstat oss svenskar en och annan silfverpluripg i dagarne, men det är dock idel småsaker emot hvad de goda parisarne, som bekant, vid nyårstiden få punga ut med. En af ofvapantydda listor, här i staden vid jultiden kringburen af ett par små, bedjande sotaregobsar, hade följande naivt-klagande öfverskrift, hvilken i all sin ortografiska oskuld framrunnit ur någon .murres poetiska ådra: Det fröjdar vårt jerta ock sinne När Harskapet drikspengar ger När andra för veder är inne På taket vi upp ska ock ner. Stackars småttingar, de ha rätt! Det finnee minsann intet veder i verlden som får förhindra dem från att kila upp och ner i den svarta skorstenspipan. Vi påminna oss med anledning häraf en anekdot från Calle Scharps glada studenttid. Under densamma fanns i Upsala en sotaremästare vid namn Krall, hvilken i ordets egentliga mening skrapat ibop en liten förmögenhet och på gamla dagar lefde af sina räntor. En vacker dag, då den bekante skämtaren befann sig i sitt gladaste lynne, mötte han på gatan f. d. sotaremästaren. Med det vanliga sardoniska leendet på läpparne närmade den upprymde studenten sig honom, klappade honom vänligt på axeln och utbrast i sin mest smeksamt-inställsamma ton: Min bäste herre, herrin har krallat sig upp här i verlden, men så har herrn också fått sota för det!— CGcgbtahore I 4 Jannari 1868.