Göteborgsposten – 3 januari 1868, sida 2

nade på bordet. Rummet var tomt och observatören vid fönstret hade både tid och tillfälle att undersöka det-Jag har tur med mig; det är ju amman Ellens rum, sade han. Der äro deder uråldriga porträtterna, som hon alltid ville hafva hängande öfver kaminfrisen och vördade fullt upp lika mycket för det hon ansägo dem för konstverk som derföre att hon trodde dem likna mina föräldrar. Der är hennes bibel, hvari min födelse och dopsdag äro upptecknade. Jag är viss på att det är just samma glasögon som jag slog sönder då jag lekte Rödhättans Farmor. Jag skulle önska att hon ville komma, men komma ensam. Hvad skall jag göra om hon har någon med sig och de stänga luckorna. Hvad eldbrasan derinne ser inbjudande ut! Jag hade god lust att slå ut fönstret och stiga in. Ingen skulle höra det under all musiken deruppe och det tycks iute vara någon enda i denna sidan af huset. Intet ljud af fotsteg hördes öfver honom. Han var litet mer skyddad för vinden på den plats han nu innehade; men det var icke dessmindre kallt och han frös. Lusten att slå ut fönstret blef allt starkare och starkare; han tänkte på huru hur han skulle undgå att skära sig i händerna; hans utslitna handskar skulle icke kunna skydda honom; men om han tog af sig västen och svepte den om sin hand? I samma ögonblick denna tanke-uppstod hos honom hade han redan knäppt upp en knapp i sin rock, då ett ljud uppifrån huset träckade hans öra. Det var ett vid öppnandet af en fönsterkrok frambragt buller, och derpå hördes fotsteg utpå den lätta altanen — som var en af