Hans ansigte mörknade och antog ett ännu bittrare utseende och med sin kuutna hand gjorde han en hotande åtbörd åt ett ståtligt hus, hvars upplysta framsida nu blef synlig. — Och hans — hans, som gifte sig med min mor och bedrog henne, som uppväckte förhoppningar hos henne hvilka han aldrig hade för afsigt att uppfylla — mitt däliga uppförande orsaken till att han förbjudit henne att taga emot mig här! — Han har alltid hatat mig; han hatade mig innan han fick se mig, innan han visste att jag ej var någon dufunge i fromhet eller något mönster i sonlig lydnad och uppförande; han hatade mig, emedan jag var till, för det jag var min mors son; och om jag också varit den fogligaste af styfsöner, skulle han endast visat sitt hat på ett annat sätt — det hade varit enda skilnaden. Jag skall hafva blifvit förd hit och bragt till att känna min obetydlighet, istället för han nu, för så vidt det står i hans förmåga, låter mig tigga och svälta ihjel. Det är likväl bäst som det är. Ett hånligt leende spred sig ett ögonblick öfver hans ansigte. En usling och nästan en tiggare, Nästan? Nej en verklig tiggare, då jag kommer för att tigga min mor, kommer till ditt vackra hus, Capel Carruthers, som en tjuf eller en spion; smyger mig in genom din port och döljer mig bakom dina förnäma vänners vagnar; en förskjuten styfson utan minsta utsigt att blifva välkommen men efter all sannolikhet att blifva körd på dörren, om jag skulle upptäckas. Att det just skulle finnas sällskap här i afton för att göra det så mycket svårare att oförmärkt träffa