pen i det han blickade fram under trädens väldiga grenar efter vagnen med de bländande Iyktorna. — Det är tydligen mitt öde, tänkte han med pitterhet. Det fattas intet i allt det här för att komma mig alt erkänna hvilken förtappad varelse jag är! En trämling i min mors hus, förskjuten och bannlyst af min mors man, myger jag som en tjuf bakefter en af min mors förnäma vänners vagn. Jag vill och måste tala vid min mor. Det är en förtviflad utväg, men den måste lyckas. På henne tviflar jag icke, Gud välsigna henne! men väl på hennes förmåga till att göra hvad jag önskar. Han trädde fram undan träden och riktade sina steg inåt allcen, hvarest han, frysando och seende den långa vägen ligga jemn framför sig i den dystra aftonskymningen, skyndade med snabbare och säkrare steg framåt. Plågsamma och bittra tankar höllo den unge mannen sällskap, från hans mörka, åjupt liggande ögon framlyste en okufvad harm och händerna som han instuckit i sina rockfickor knöto sig nästan krampaktigt tillsammans. Mumlande för sig sjelf fortsatte han sin väg och bemödade sig att antaga ett frimodigt utseende (ehuru det ej fanns någon att förställa sig för utom honom sjelf), som motsades af de mörka aningarne och förebråelserna i hans hjerta. Ett vackert ställe och ett ståtligt hus, fullt upp med pengar och hvad man derför kan erhålla men ingen plats för hennes ende son! Jag må just undra huru han finner sig i allt sitt öfverflöd! Men, nej! jag vet att hon icke är lyeklig, men det är mitt och hans fel.