äkta man med sitt dumma ansigte vid de tunga jernportarne, här trängde sig deras af helsa sprittande barn om hvarandra för att få titta upp och här visade sig trädgårdsmästarens hustru, som nyfiket väntade att så se gäster ankomma, medan hennes man gått upp för att se efter elden i drifhuset; der var också öfverskogvaktaren Kidd med sin stackars halftokiga son, lilla Tom, som klapjade i händerna öfver de tindrande vagnslyktorna och skrattade af pur lycksalighet. Då portvaktaren slog som en galning med portklappen för att blifva igenkäna, öppnades vagnsfönstret på andra sidan om den fremmande, och en skarp, klangfull stämma utropade: — Hur är det, Bulger? Det är väl sent — hvasa? Hvartill Bulger, i det han förde handen till pannan för att undanstryka en hårtofs som utan tvifvel der fordom haft sin plats, svarade: — Nej, Sir John! Mycket främmande, Sir John! Präktigt väder, Sir — Men vagnen rullade förbi, innan Bulger hunnit fullborda sin mening och den främmande åter intaga sin plats i skydd af den nu till medvetande bragte betjenten. Han drog sig tillbaka i mörkret, ett mörker som var tjockare och tätare än någonsin under de höga almträden, som bildade den upp till den ledande allgen och blef stående några ögonblick försjunken i djupa tankar. Aftonen var ljus och tillochmed stjernklar men kölder skarp och obarmhertigt genomträngande. Blåsten lät vä endast sällan höra sitt brusande men skonade icke de minsta den vägfarande. Han frös och skälfde i hela krop